Göteborgsposten – 13 januari 1870, sida 2

0Ai 4242 remna syntes i de bl grå moln som betäckte himlen. Det tycktes som om den bortgångna sommarens likbegängelse sirades på denna första kulna höstdag. Lady hversleigh satt i den andra vagnen af den ståtliga processionen. Hon var allena. Kapten Copplestone tvingades af gikten att hålla sig på sina rum. Hon åkte ensam — med tårlösa ögon — till det yttre lugn som en bildstod; men ansigtet af det lik som låg inneslutet i kistan kunde knappt ha varit hvitare än hennes. Då processionen passerade genom portarne till Raynham, stod bland åskådarne en vandringsman, hvilken blef sällsamt öfverraskad vid åsynen af detta sköna ansigte, så älskligt äfven i dess blekbet. — Hvem är qvinnan i dender vagnen? frågade han. Han var en sämre klädd, barfotad karl med ett mörkt obehagligt ansigte, hvilket hen sökte att så mycket som möjligt hålla dolt under den bredskyggiga hatten. Han liknade mer en smugglare eller sjöman än en landtlig arbetare och hans hy var bronzfärgad, som om den länge varit utsatt för väder och vind. — Hon är sir Oswalds enka, svarade en af dem som stodo nära honom, Skam öfver henne! Det var hon som förorsakade hans död genom sitt vanhederliga uppförande. Mannen som talade var en af innevånarne i byn Raynham. — Hvad var det för vanhederligt uppförande? frågade vandringsmannen ifrigt. Jag är en främmande här i orten och känner ingenting rörande dessa förhållanden. — Hvar och en borde känna till historien om dender