Göteborgsposten – 13 januari 1870, sida 1

Så reste de hem efter första skapelsedagens slut. på hösten 1867 blef deras skriskunnige och frasrikaste målsman, eden välkända signaturen E. K. (bDagl. Allehandas videtur d. 9 Nov. nyasnämnde år), färdig med ett opus i tryck — deras program, eller råättare sagdt deras blifvande handtästning. De förklarade deri vatt vår konselj måste formelt omskapaz. Den måste blifra en fullt parlamentarisk styrelse, och vara ett uttryck af riksdagsmajoriteten — likvisst icke absolut, utan sänidt den utgör en sammanfattning af landets tankar — men huru de senare skulle kunna utrönas gentemot den förra upplystes icke, och så godt var det. Vidare förklarade de: vi omfatta på fullt allvar åsigter (men att omfatta grundsatser tilltrodde de sig icke, och äfven det var försigtigt); vi hoppas på idåer, och äro naive nog att tänka på landets framtid, icke blott på vår egen. Troligen för att icke ingifva allmänheten större förboppningar än de tilltrodde sig, komna till styret, kunna gå i land med, så citerade de den store rikskansleren Axel Oxenstjernas yttrande till sin son: Om du visste, huru litet förstånd det erfordras att styra här i landet. I alla händelser betviflade de ej, att just de innehade den erforderliga förständsqvantiteten, och kanske lite till. ) Landtmannapartiets segrar vid 1868 års riks lag gjorde de uppåtsträfvande mera trygga om framgång. De voro ytterst argelägna att räknas till riksdagsmajoriteten; det var ju också den som skulle krossa ministören De Geer, hvars blifvande efterträdare, de uppåtsträfvande, för att aflägsna landtmannapartietstundom päkommande tvifvel rörande deras trovärdighet, utan tvekan underkastade sig ordalier at ganska plågsam beskaffenhet. Ea gång stod en ministerkris nästan på dagordningen; representationen blef orolig — man visste hvad man egde, ej hvad man kunde få —, men tidningarne jublade emedan det i alla fall var en intressant händelse och bristen på sådana var stor den tiden — ingen drömde då ens om Wärhultamålet eller -mordet i Pantin — och de uppåtsträtvande tänkte: nu är rätta ögonblicket inne, då konseljen måste formelt omskapas; vi kunna antaga alla former, ty i alla tormer trifs det sköna. Det var en glad tid för dem; det var förhoppningarnes tid. Jag tror icke att de riktigt hunno med att emellan sig fördela statsrådsfåtöljerna; det var ju också en cura posterior, men jag förmodar att de sade till hvarandra, som det står i Andersens saga om tiatelbusken: De skal ogsaa faae ena god plads-. — I Potte eller i Ramme? Ja, det berodde på omständigheterna. Tyvärr tog ministerkrisen alls icke den riktning, som de hade beräknat. Visserligen var det fatalt, äfven dertöre att det gaf deras ofelbarhet en knuff; men hvad som icke händer i dag, det kan hända i morgon och skall hända i öfvermorgon?, tänkte de måhända med Victor Hugo. Emellertid gick den ena veckan efter den andra; 1868 års riksdag atslöts och ministören satt qvar; 1869 års riksdag både började, fortgick och afslutades utan någon ministörtörändring; men de uphåtsträfvandes fel var det visst icke att den bebådade formella omgestaltningen uteblef; det var icke deras fel att kratterna ej stodo den goda viljan bi. Dessa män med de stora förhoppningarne, med de ihåliga fraserna och de högspända an) Det ofvan citerade förekommer i Nya Dagl. Allch. på hösten 1867 under rubriken: Niksdagsbetraktelser.