Göteborgsposten – 12 januari 1870, sida 2

henne, att det ej var brukligt för qvinnor af de högre klasserna att deltaga i likbegängelser; men hon hade stått fast vid sitt beslut. — Ni säger mig att det ej är brukligt! sade hon till mr Ashburne. Jag bekymrar mig ej om bruket. Jag vill gifva ctt sista bevis på min kärlek och vördnad för den man som var min bäste vän här i verlden och utan hvilken verlden nu för mig är så mörk. Om de aflidna genast vid skiljsmessan från jordelifvet träda in i de sälla regioner der gudomlig vishet fäller det sista och högsta domslutet öfver menniskornas handlingar — då vet i denna stund den frigjorda anden af den man som i dag skall föras till grafven, att min kärlek, min tro aldrig vacklade. Om jag förorättat honom, som verlden tror, mr Ashburne, måste jag vara den mest förhärdade varelse för att genom min närvaro vilja förolämpa den döde. Antag mitt beslut såsom ett bevis på min oskuld om ni kan. — Frågan om er brottslighet eller oskuld är en mörk gåta som jag ej kan åtaga mig att lösa, lady Eversleigh, svarade Gilbert Ashburne allvarligt. Det skulle vara en outsäglig lättnad för mitt sinne om jag kunde tro er vara oskyldig. Olyckligtvis äro omständigheterna till den grad emot er, att man knappt nog af kristlig barmhertighet kan antaga möjligheten af er oskuld. — Ja, mumlade enkan sorgset, jag är offer for en intrig, så listigt uttänkt och utförd, att jag knappt kan undra på om verlden vägrar att tro på min oskuld. Endast den ädle och redbare kapten Copplestone tror mig ej vara den eländiga varelse jag synes vara.