Göteborgsposten – 11 januari 1870, sida 2

Före den för coronerns förhör utsatta timman träffades Reginald Eversleigh och Vietor Carrington på den bestämda mötesplatsen i parken. Victor Carrington såg på sin väns uppsyn att något olyckligt händt sedan föregående dagen. Reginald berättade honom i häftiga, lidelsefulla uttryck, att testamentet blifvit förstördt. — Ni är en slug intrigmakare utan allt tvifvel, mr Carrington, tillade han bittert; men huru slug ni än är har ni blifvit lika komplett öfverlistad som den störste dåre som någonsin begått en blunder. Ni förstår, Carrington — vi äro ej en half penny rikare efter allt ert intrigmakeri? Carrington stod en stund tyst; men när han efter en lång paus slutligen talade, förrådde hans röst, lugn och dämpad som den var, en lika djup förtviflan som mr Eversleighs högljudda utbrott. — Jag kan ej tro det, utbrast han i en hes hviskning; jag säger er, menniska, att ni måste ha gjort ett oförnuftigt misstag. Testamentet kan ej ha blilvit forstördt. — Jag hade fragmenterna deraf i min hand, svarade Reginald; jag såg mitt namu skrifvet på den värdelösa pappersbit som återstod af det uppbrända testamentet. — Jag såg testamentet uppsättas — jag såg det bevittnas ett par timmar före sir Oswalds död. — Ni såg det uppsättas? — Ja, jag var utanför fönstret till biblioteket.