Göteborgsposten – 10 januari 1870, sida 2

finna någon plats i deras marmorverld. Den utgjorde derföre blott en illustrativ konst, hvilken dock hölls i högt anseende och anlitades öfverallt, särskildt vid körerna i skådespelen. Plato liknar poesi utan sång vid ett ansigte som med ungdomens förlust förlorat sitt behag. — Den första formen för grekernas sång, var, såsom bland andra folk, visan: då en sådan melodi blef erkänd, bibehölls den och till densamma skrefs ord af olika innehåll. Grekernas musik egde för öfrigt 5 olika tonarter benämnda efter de olika stammarne, hos hvilka de voro i bruk. Tonskriften bestod liksom sedermera under medeltiden af bokstäfver. Efter föredragets slut utfördes tvenne sångstycken, det ena en hinduisk romans, det andra en kinesisk elegi. Den förra utmärkte sig genom en rik fastän outförd melodi; den senare egde en egendomlig nationel prägel. Båda voro med sina främmande tonfall synnerligt intagande, utmärkt utförda som de blefvo af fru Hilda Biörklund, hvars beredvillighet att med sin talang biträda, der derat göres behof, icke heller i detta fall förnekat sig. Eldsvåda. Igår straxt efter kl. 2 på morgonen gåtvo de sedvanliga larmsignalerna tillkänna att eldfara åter var på färde inom staden. Denna gång var det bleckslagaremästaren F. Toråns hus N:o 87 i stadens 3:dje rote, vid hörnet at Kyrkooch Östra Larmgatorna, som hotades af en förhärjande eld. Ett par kuskar hos byrkusken J. Andersson, hvilken har sin hyrkuskinrättning näst intill brandstället, bemärkte då de straxt före kl. 2 på natten hemkommo från en uträttad körning ett starkt eldsken från en större glugg till vinden öfver den i gårdsbyggnaden till ofvannämnde hus belägna snickeriverkstad, hvilken innehafves af snickaremästaren C. G. Wahlström. De skyndade derföre först att väcka de i huset boende personerna, hvilka icke hade en aning om den öfverhängande faran, samt begåfvo sig derefter upp på vinden, hvarest förvarades åtskilliga effekter i hvilka elden hade rik näring. Innan sprutor ännu hunnit anlända och innan larmsignalerna gifvits stod lågan redan ut genom taket. Som gatubyggnaden var skiljd från gärdsbyggnaden genom brandmur med jerndörrar trodde man sig icke behofva befara något för den förra, man blef derför så mycket mer öfverraskad då eld inom kort äfven bemärktes i denna byggnad. Detta var länge oförklarligt, men slutligen upptäcktes å brandmuren straxt örver jerndörren mellan de båda vindarne en större öppning genom hviken elden banat sig vig. Enurn elden rasade med mycken hättighet och spred sig hastigt dröjde det dock icke länge förrän stadens och frivilliga brandkårerna med förenade kratter lyckades dämpa det förhärjande elementet och kl. 4 på morgonen var ingen vidare fara för eldens spridning. Genom den ofantliga qvantitet vat ten som användes vid släckningen blef icke allenast inredningen i dessa begge hus till största delen förstörd utan ett par närliggande hus erhöllo äfven skador, dock af obetydligare beskaffenhet. Huru elden uppkommit är ännu en hemlighet, men torde möjligen komma att utrönas vid ett blitvande polisförhör. Husen voro försäkrade i holaget Skandia för tillsammans 25,000 rdr. Snickaremäst. C. G. Wahlström, som bodde i gårdsbyggnaden under snickareverkstaden, hade sin Jösegendom samt snickeri-inventarier och materialier försäkrade i samma bolag för tills. 4,000 rdr. Af dessa effekter blefvo en stor del förstörda genom vatten. I gatubyggnadens tredje våning bodde slagtaremäst. J. B Svensson, hvilken fick någon del af sin lösegendom, som icke var assurerad, förstörd. I andra våningen bodde enkefru A. C. Cervin, som hade sin lösegendom, hvilken högst obetydligt skadades, försäkrad i Skandia för 3,000 rdr. Göteborgs Läkaresällskap. Sedan d:r Ch. Dickson afsagt sig förtroendet att under innevarande år vara sällskapets ordförande har, vid i Lördags hållet sammanträde, d:r A. F. Kullberg dertill blifvit vald. D:r E. M. Nretlind, som vid ett föregående sammanträde blitvit återvald till sällskapets sekreterare äfvan för innavansannaAa da AmA musiken dock för dem blott något yttre. Den inåt vända lyftningen, det otillfredsställda sträfvandet till det oändliga sanns hos dem ej. Känslans mystiska konst, musiken, kunde ej vt Jan I