Göteborgsposten – 5 januari 1870, sida 1

erfarenhet, som nödgar bolaget att icke köpa några på förutnämnde jord odlade betor, var ett hårdt slag för egaren af denna jord. För att emellertid erhålla den tillräckliga qvantiteten sockerbetor har bolaget uppgjort kontrakt med jordegare på landet i hufvudstadens granskap, hvilka förbundit sig att odla betor på sådan jord och på sådant sätt som bolaget särskildt bestämmer. Bolaget åter garanterar jordegarne en nettobehållning af minst 50 rdr pr tunnland, hvilken dock under gynnsamma förhållanden kan blifva vida högre. Genom denna öfverenskommelse bör en vidsträckt betodling komma i gång, och landtmännen torde finna med sin fördel öfverensstämmande att, äfven om deras bästa jord utväljes, för densamma hafva i ränta ett belopp som motsvarar 1000 rdrs kapitalvärde pr tunnland. För bolaget kan dock detta aftal blifva äfventyrligt; men något måste likvisst göras för att befrämja en stor betodling. För några dagar sedan omtalade en fullt trovärdig person en händelse, som, om den timat i Paris, skulle anförts såsom ett bevis på den franska polisens skicklighet. Under törmälningshögtidligbeterna besöktes hufvudstaden af en mängd resande. En herre kom in i en cigarrbod för att handla. Sedan han aflägsnat sig befanns att han qvarlemnat sin plånbok. En här bosatt person kom in i boden, då plånboken låg qvar på disken. Fråga uppstod huru dermed skulle förfaras. Plänbokens innehåll utgjorde en ganska betydlig penningesumma i svenska sedlar. På ett kort förekom ett utländskt namn, antagligen egarens. Man beslöt afbida hans återkomst; men han afhördes icke. Då anmäldes saken för detektiva polisen. Men främlingen hade icke blifvit anmäld såsom boende någonstädes, en försumlighet som då i större skala än annars egde rum. På alla hoteller gjordes skyndsamt förfrågan efter en person med det namn som förekom på kortet. Förgälves. Många resande logera på de ångfartyg med hvilka de ha hitkommit, sade man i polisen. Vi skola göra efterfrågan på dessa, sades vidare. Slutligen på aftonen anträffades den resande på ett ångfartyg från Riga. Han hade kort förut saknat sin plånbok, men kunde ej erinra sig när eller huru han förlorat den och var tveksam huruvida han ens om förlusten skulle göra anmälan. Han erhöll sin plånbok och inställde sig dagen efter hos cigarrförsäljerskan, som han jemte många tacksägelser tilldelade en hederlig gratifikation. Ändtligen har en af hufvudstadens tidningar, nemligen Aftonbladet, med mycken energi förordat anslag för en ny riksbiblio teksbyggnad:. Regeringen får lite snubbor, som ej långt före detta begärt ett sådant anslag; men jag är fullt öfvertygad om, att ifall anslaget förr begärts, så hade regeringen derföre icke hållits räkning, utan då fått sig en vensterhänd kindpust för åtgärden såsom stridande mot iden strängaste sparsamhet. — Uppriktigt sagdt, är det on vanära för vår nation att en så dyrbar skatt, som riksbiblioteket utgör, skall förvaras så som fallet pu är. Utrymmet har i många år varit otillräckligt; de nitiska bibliotekstjenstemännen ha användt hela sin fyndighet för att få plats för bbe kerna som alltjemt ökas; men äfven syndigheten har en gräns och den är uppnådd. Vo:e meningen att blott förvara böckerna, så kunie de läggas i högar hvar som helst; men de skola göras tillgangliga för läsare och för dessa finnes ingen plats. Några egentliga läsrum finnas ej. Några små, låga, goltkalla rum, hvardera med ett fönster, skola begagnas både af tjenstemännen och af allmänheten. Ni skulle se huru storögda af förvåning utlänningar bli, när de komma upp i riksbiblioteket och inträda i de der kyffena för att göra studier. De tro sig ganska säkert förflyttade till ett halfeller treqvartbarbariskt land. Hvad skall den der intelligenta franska damen säga, som nu vistas här för att skrifva om Sverige och som för sina studier i biblioteket af arbeten som ej böra utlånas, får nöja sig med ett litet bordhörn, ständigt störd af kommande och gående? Hvad skola andra utlänningar väl säga, när de erfara att dyrbara och unika verk, som utgöra vår stolthet, ej utan stort besvär kunna göras åskådliga af brist på utrymme? — Men hvad skola de telligenta riksdagsgubbarne svara på en kunglig proposition om ett byggnadsanslag? Jag ryser vid blotta tanken på detta svar, med kännedom deraf att gubbarne anse sig vara radikalt liberala då de svara ett niofaldigt ni-ej på alla penningefordringar, som ej slå i spann. För min del tror jag att diskussionen i denna anslagstråga blir en högst intressant kulturbild; men misstager jag mig — så mycket bättre! Ni känner mitt lifliga intresse för samlare. De lefva ofta uteslutande för en ide, och tör den göra de villigt stora uppoffringar. Jag vill ej påstå, att alla samlare svärma för en id, som har den ringaste skymt af poesi