Göteborgsposten – 5 januari 1870, sida 1

genom ombyggnad göras efter nutidens sordringar från allmänhetens sida ändamålsenligt. En lycklig omständighet var, att en så välbelägen lokal blef tillgänglig, välbelägen äfven derföre att afståndet mellan det blifvande posthuset och det nya stationshuset för jernvägen betydligt förkortas. Underhandlingen mellan generalposstyrelsen och fattigvårdsnämnden beårefa i sådan tysthet, att ingen derom hade aning; annars hade troligen spekulanter anmält sig och möjligen gjort högre anbud. Köpet är emellertid i alla afseenden fördelaktigt. De befintliga åbyggnaderna, som på länge saknat underhåll, äro missprydande, men de innehålla en så stor massa tegel, att för den nya posthasbyggnadens uppförande torde ej någon betydande mängd nytt tegel behöfva inköpas och byggnadskostnaden minskas derigenom högst väsentligt. Man har lärt sig hvad gammalt tegel är värdt, sedan det nya telegrashuset vid skeppsbron uppfördes till aldra störeta delen af det tegel som erhölls vid rifningen af t. d. Ridderstolpeska huset. För några år sedan, då fastighetspriset stod högre än nu är förhållandet, lärer för Klara fattighus öjudits 120,000, man säger 140,000 rdr. Troligen har ni observerat att staden Stettin berättas hafva gjort anspråk på liqvid för en gammal fordran af svenska kronan. Dylika fordringsanspråk hos svenska kronan hafva ofta förekommit, hafva icke absolut kunnat bestridas, men hafva mött så många legaliserade inkast, att de utländska fordringsegarne tröttnat. Så inträffade t. ex. med de Baumannska arfvingarnes fordran af kronan. Under konung Oscars regering gjorde de sitt anspråk gällande, och saken kom då så långt att regeringen anbefallde statskontoret eller riksgäldskontoret att deponera — om jag ej irrar mig i öfverståthållareembetets kansli — en ganska betydande summa för nämnde arfvingars räkning. Fordringsanspråket kunde ej i juridisk väg bestridas; men kronans ombud gjorde så många anmärkningar mot de sökandes arfsrätt och härkomst från den Baumann som lemnat kronan det ifrågavarande lånet, att skulden ännu i denna stund är obetald. Karakteristiskt är, att så snart någon jurist här vågar åtaga sig utföra en dylik rättegång mot kronan, så röner han äfven från allmän hetens sida härföre obehag. Det vittnar lin drigast sagdt om ett föga utbildadt rättsmedvetande. Utan gensägelse äro edra häromdagen rik tade anmärkningar fullkomligt befogade i atlseende på den tidsvidriga kutymen, att hela officerskåren vid Svea lifgardes regemente består uteslutande af frälsemän och att andra ej antagas. Dylika undantagsförhällanden, som grunda sig på börd, äro numera föråldrade. Men troligen har en annan fullt ut lika ba rock företeelse på det militäriska området und fallit er uppmärksamhet. Skarpskytteväsendet är ju den mest demokratiska institutionen i vårt land. Hvarje sådan kår eger att sjelf välja sitt befäl. Jag vill ej fästa mig dervid att en mängd af dessa kårer i landsorten hu till befälhafvare utsett militärer af adlig börd, ty det kan hafva sin grund i rent tillfälliga omständigheter. Men hvad säger ni väl derom att Stockholms skarpskyttekår, som både är den talrikaste och den mest demokratiska, städse visat det mest brinnande begär att til: ötverbefälhafvare och bataljonschefer välja frälsemän? Aldra minst i hufvudstaden bör brist på ofrälse militärer förefinnas. Stockholms skarpskyttekårs nuvarande öfverbefälhafvare är majoren vid Svea lifgarde Ankarcrona, hvars föroträdare var artillerimajoren Adlersparre. Bataljonschefer äro för närvarande: kaptenen vid andra lifgardesregementet v. Francken, löjtnanten grefve Taube och löjtn. Liljekorn, begge vid Svea lifgarde, samt artillerilöjts. Gyllenram, som nyligen valts efter f. d. kaptenen vid Svea lifgarde frih. Liljenerantz, som afgått tillfölje af sjuklighet. Jag klandrar visst icke att de förutnämnda blitvit valda, men genom dessa val kan man dock ledas till den föreställningen, att de ofrälse namnen icke måtte klinga så välljudande inom en institution som hvilar på rent folklig grundval. På samma tomt der, som man bör hoppas, den stora konsertsalongen kommer att uppföras, om hvilken jag förut skrifvit, är redan en vacker byggnad uppförd i hvilken Sällskapet skall inflytta d. 1 April. Hela huset är afsedt för detta sällskaps behof och inredningen är derefter lämpad. Huset eges af byggmästaren Larsson — som inköpte grefliga Fersenska palatset —. men Sällskapet har men ett större lån underlättat byggunadsarbetet. Den våning i hotell Rydberg som sällskapet nu begagnar kommer från d. 1 Aprilatt tillträdas af hr Cadier, som då ensamt innehar hela hotell Rydberg, hvilket derefter uteslutande kommer att upplåtas för resande. Det är numera ytterst sällsynt att någon som här låter uppföra ett boningshus, särdeles om det lägges vid någon mera trasikerad gata, bygger det blott för en familjs behof och utan beräkning för hyresgäster tillika. Ett sådant boningshus har grefve v. Engeström åt sig låtit uppföra vid Nybrogatan. Det utgöres: blott at två våningar och inredningen är i alla afseenden komfortabel för en familj; men grunden har blifvit lagd med den soliditet att en annan egare, som tilläfventyrs har större tamilj eller vill bo ändå rymligare, kan låta uppföra ett par våningar till. Denna egendam lammar aft . Pallas ———— ———— — A—EAAAAAAAAOAHMAWA.wwwwWAWttttttW ——— Ä6U6 — —?t e am ss mA mr I mom HKH