Göteborgsposten – 5 januari 1870, sida 1

mig dervid skyldig till ett nästan oförlätligt förbiseende, då jag icke omförmälde den utan all gensägelse märkligaste episoden — en för sumlighet, som likvisst delas af alla mina ärade referentkolleger. I det briljanta tal hvarmed grefve Henning Hamilton i egenskap af akademiens direktör öppnade sammankomsten — ett mästerstycke både i vältalighet och djupsinnighet — förekom följande, icke minst med hänsyn till talarens egen ställning utom akademien högst märkliga yttrande: Kronans glans är, såsom månens, lånad och kall. Sjelfständigt lysande, lifvande och värmande äro deremot de konungsliga dygder, hvilka, framträdande i sedligt allvar, tvinga sjelfva stormarne att åt tronen gifva ökad sasthet. Ni känner ganska väl att den utmärkte statsmannen, äfven såsom akademiker, tillhör deras antal, som aldrig säga ett ord för mycket, och att tå talare formå, såsom han, att både väga och välja sina ord. Hvad han ville säga och hvad han ansåg sig böra säga, står klart och tydligt, och den allvarliga tanke som han ville uttala, kunde icke klädas i ett värdigare språk. Jag tror också att hans mening fattades af alla, och jag misstager mig troligen icke, då jag säger att den frimodiga reflexionen, som jag härofvan citerat, utgjorde den akademiska nögtidssammankomstens märkligaste episod. Den svensk-norsk -orientaliska frågan, som någon tid föreföll oss så invecklad, som i Norge synes hafva väckt någon oro, men som här företrädesvis åstadkommit en viss mnnterhet, är nu bringad på fullkomligt redig fot, och kommer följaktligen icke att störande inverka på den förväntade verldsfreden. Mad ledning af öfverstelöjtn. Leijonanckers, äfven i Göteborgs-Posten införda beriktigande och med anlitande af litet konjekturalkritik åär också den ofvan antydda frågan lätt löst. Ilr Leijonancker upplyste nemligen att hofstallmästaren Demirgian hade fått i uppdrag vit öfverlemna dekorationer till de ordnar, som vice konungen at Egypten, hans son och några egyptiska tjenstemän at H. M:t erbållit. Häraf framgår oförtydbart, att min förut antydda förmodan är riktig, nemligen att det icke var sjelfva ordnarne (stjernorna) utan dekorationerna (kedjorna till ordnarne) som hr Demirgian i den högtidliga audiensen öfverlemnade. Då storkorskommendörer utnämna, tillställas dem ordenskedjorna sedan de erhållit sjelfva ordensdekorationerna; de sistuämnda kunna begagnas utan de förra, hvilka endast vid mycket högtidliga tillfällen bäras. Man kan visserligen tycka, att det högtidliga kedjeöfverlemnandet vid audiensen i Kaire var ett öfverflödsverk; men något för de förenade rikena förödmjukande kan ej ligga i åtgärden, och den omständigheten att hofstallmästaren Demirgian, som vid audiensen utförde hufvudrollen, är dekorerad med S:t Olafsorden, ned sätter icke brödrarikets värdighet. Något specielt bevis på konungens af Sverige och Norge attention för vice konungen at Egypten var oundviklig — den sistnämnde hade ju till kronprinsessan Lovisa låtit öfverlemna ett dyrbart juvelsmycke? — och utan tvifvel hade de svenska ordnarne i briljanter tagit sig bättre ut; men i de förenade rikena finnes tyvärr inga briljantgrufvor, och om vicekonungen, hans son och hans högre funktionärer funno sig lika belåtna med kedjor, så — icke skola vi taga den saken så högtidligt. Vidare ypplyste hr Leijonancker att khedivens nådiga mamma icke blef storkorskommendörska af Wasa-orden, och så är ju ätven den saken på redig fot. Derjemte upplyser br Leijonancker att br Demirgian vid audiensen endast höll ett kort tal på franska, innehållande vid sådana tillfällen vanliga komplimenter. Då hr O. v. K., Dagbladets korrespondent, till sin olycka icke bevistade audiensen, så relaterade han blott hvad som efteråt meddelats honom; hans interlokutör kan ju hafva broderat talet, eiler det högtidligt aflemnade brefvets innehåll, väl mycket, och för dylika mystifikationer kan en stackars korrespondent lätt blifya utsatt. Det der är egentligen en sensibel sak mellan interlokatören och hr O. v. K. Till någon utmaning kan den väl ej föranleda. Hr Ö. v. K:s lott blir väl att i egenskap af militär tiga, lida och dö — flgurligt taladt naturligtvis; men nog lär han sig att hädanefter såsom korrespondent blifva mera kritisk. Dagarne före Jul blef Högsta domstolen återigen fulltalig genom justitiekansleren IIU utnämning till justitieråd. Det lärer icke ansetts välbetänkt att nu minska justitierådens antal, då Högsta domstolens arbeten på senare tiden betydligt ökats, och då en mängd lagförslag kunna förväntas, hvilkas granskning medtager mycken tid. Genom hofrätisrådat Lemchens förordnande att tillsvidare upprätthålla presidentembetet i Göta hofrätt, har det vedansinågon tid gängse ryktet) vunnit ökad styrka, att H. Exe. frih. De Geer vilhåller sin önskan att efter riksdagens slut återvända till samma plats, som han lemnade för att mottaga justitieportföljen. Det är lätt förklarligt om en man med ett så tredälskande skaplynne, efter en bana på hvilken han måst utkämpa så många strider — om hvilka allmänheten ej har någon aning — önskar att återvända till en lugnare verkningskrets. Generalpoststyrelsen har nyligen med berömvärd raskhet afslutat ett fastighetsköp, som utan tvifvel är en i alla afseenden god affär. Af hunfenagtaaandg fattbtbroyucrdanamnd har mana