Göteborgsposten – 3 januari 1870, sida 2

Victor Carrington satt i betjeningens rum på Raynham till klockan var öfver elfva. Han hade gjort sig fullkomligt hemmastadd der, och tjensteflickorna voro förtjusta åt hans besök, ty han sålde sina varor till dem för lägre priser än någon krämare förut gjort. Då klockan var ett par minuter öfver elfva, reto han sig upp och sade godnatt. — Jag förmodar att jag finner portarne öppna? sade han. — Ja, portarne till gården stängas aldrig före halt tolf, svarade en gammal kock. Krämaren gick, men han tog ej vägen öfver gården utan begaf sig direkte till terrassen. Flera fönster ofvanför densamma voro upplysta, ty sir Oswalds gäster hade nu dragit sig tillbaka till sina rum. Det breda fönstret till biblioteket var fortfarande öppet; men en gardin hade blifvit dragen framför detsamma. Genom en smal öppning mellan gardinen och fönsterramen kunde dock Victor Carrington se det inre af rummet med föga risk att bli upptäckt. Baroneten satt fortfarande vid sitt skrifbord och ljuset från lumpan föll rakt på honom. Ett öppet bref var i hans hand. Det var det bref hans hustru skrifvit till honom. En brottslig qvinna borde ej ha knnnat skrifva ett sädant bref. Det var lugnt, sansadt och bar pregeln af sorg och undergifvenhet snarare än passionerad förtviflan. Jag inser vu att jag aldrig borde ha gift mig med er, Oswald, skref lady Eversleigh. Den uppoffring ni gjorde för min skull var för stor. Ingen lycka kunde