Göteborgsposten – 3 januari 1870, sida 2

österländingens vanliga afundsjuka söljt sin khedivs stigande stjerna, motarbetar visserligen denna neutralisering; men makterna känna sättet att skrufva Portens tumme, så att saken väl skall bli på ett tillfredsställande cått uppgjord. Khediven har älven vetat att blidka Porten, som hotade med att beröfva honom vice konungsskapet och skicka honom en pansarflotta på balsen till tukt och Herrans förmaning. Det tilländagående årets sista dagar bragte oss neml. den fägnesamma underrättelsen, att khediven och sultanen åter blifvit goda vänner. På Afrikas jord har khediven för öfrigt under 1869 inledt ett annat stort företag, hvilket kan bli af betydligt il fly ande på förbållandena derstädes. Han har noml. utrustadt eu större expedition under den bekante engelske resenären sir Samuel Baker, för att med föregifvande af att undantränga slafbandeln i de inre negeretaterna, söka att der amtidigt inleda handelsförbindelser, organisera riktiga statssamsund och kanske annexera en och annan stam. Sedan det nn blifvit saktiskt bevisadt, att en annan engelsk resenär Livingstone ännu befinner sig vid lit och att ban i afseende på Nileus källor gjort vigtiga geografiska upptäckter, torde Afrika komma all under det nya året tilldraga sig ej ringa uppmärksamhet. Det förflutna året ingick med en farligt utseende brytving mellan Grekland och Turkiet med anledning af upproret på Kreta. Genom makternas förenade bemödanden lyekades man dock bilägga tvisten. Kreta bief ej införlifvadt med Grekland, utan behåller sin gamla ställniog till Turkiet, under det philhellenernas utmattade parti ännu en tid måste söka att hemta nya kratter. Under sista tiden har Turkiet hotats af en ny oroslåga, at hvilken dock blifvit intet. Ett i Dalmatien utbrustet, af Montenegro understödt, uppror mot det österrikiska väldet hade äfven hemliga törgrenivgar i Turkiets kristna provinser, hvilka dock måst förhålla sig lugna, sedan det visat sig, att det dalmatiska upproret ej hade någon utsigt för sig. Österrike har för öfrigt såsom vanligt under det förflutna året haft sina inre nationalitetsrifningar, åt hvilka vi dock nyligen här egnat en utförlig redogörelse. Det har äfvenledes såsom vanligt måst vara på sin vakt mot Ryssland och Preussen, af hvilka makter den förra alltjemt söker upphetsa den sydslaviska befolkningen, tör att sålunda hålla denna nationalitetsrörelse vid lif, hvilken nu ingår i Rysslands politik, som sträfvar efter att draga under sig alla slaver. Preussen deremot fortsätter sin fiendtliga agitation mot v. Beust, för att såmedelst motverka hans kloka utjemningspolitik. Det koketterar å ena sidan med oppositionen hos ungrarne, för att förmå dem att draga sig mer och mer ifrån den vestra delen af det stora riket, hvars tyskar å andra sidan agiteras, under söregifvande af att deras nationalitet hotas med att förtryckas under den magyariska och slaviska. Dermed vill man rycka dem in i Tyskland. Mot dessa agitationer sätter v. Beust en klok och frihetssinnad politik, hvilken hittills värnat väl om landet. I sjelfva Tyskland, hvilket snart kommer att medelst en genom St. Gotthards-alpen sprängd jernbana ansenligt närmas till Italien, likasom förut Frankrike genom Mont Cenis, allt för Suezkanalens skull, har under det förfluton året intet annat politiskt vigtigt inträffat, än att Sydtyskland genom nya val ådagalagt sin motvilja mot inblandning i det borussiska Nordtyskland, till hvars förbundsområde det preussiska utrikesministeriet nu hör. Man står ännu vid frågan: Skall Nordtyskland gå upp i Preussen eller Preussen i Nordtyskland? At framtidens svar härpå beror Tysklands öde. Ännu alltjemt häftar vid Preussen skamfläcken af det brutna pragerfordraget angående Nordslesvig. Tiden för dettas återlemnan