Göteborgsposten – 3 januari 1870, sida 1

denna ungdom skall föras till slagtarpänken het för densamma att genom enskild tappertidens förlåt tränger endast aningsvis menni skans blick. Men låtom oss, innan vi börja att följa de hieroglyfer, händelserna skola nedskrifva på detta blad, tillse, hvad Clio med sin stylus inristat på den sida, hvarå det förflutna årets tilldragelser at henne antecknats. Först möter oss vissheten om, att principen om folkens sjelfstyrelse under detsamma mer och mer utvecklat sig och huru den vunnit segrar, hvilka skola bli af stor inflytelse på de politiska och de andra händelsernas gestaltn ng. Den form, i hvilken principen framrrädt, är stadgandet af det allmänna medvetandet om, att den konstitutionelt monarkiska styrelseformen just är den klädebonad, som lämpar sig för folkens närvarande bildningsståndpunkt och i hvilken de kunna så ut veckla sig, att den konstitutionela monarkiens hörnsen, folkropresentationen, blir den mer och mer bestämmande. I det att represen rarionen tillrycker sig allt större välde, fertgår å andra sidan strafvandet inom folkens alla klasser, att göra rätten till val af och va i denna representation lika för alla, den höge såväl som den låge, den tattige såväl som den rike. Det vackraste i denna strätvan är medvetandet af, att denna rätt måste hvila på andligt oberoende, hvarfor den, för att åstadkomma on giltig och varaktig grund för denna rätts tillämpning i verkligheten, med en ifver, som är ett utmärkande drag för vårt tidehvarf, arbetar på upplysningens utoredning till alla klasser, på det att de må vinna det andliga eberoende, de ha af nöden. För denna upplysnings utbredning gifvee det dock en nödvändig förutsättning, neml. den att de, som ekola emottaga den, ej förhindras derifrån af en trängande armodstullhet. Der arbetet för kroppens nödtorstiga uppehälle kräfver med nödvändighet hvarje stund, som kan vara öfrig från den oumbärliga hvilan, der finnes föga utsigt till att komwa i åtnjutande af det andliga ljuset. Den politiska makten i en sådan samhällsmedlems band blir också oftast ett medel i andras händer, och han sjelf ett viljelöst redskap för deraa planer. Alldenstund detta måste snarare leda ifrån målet: folkets sjelsstyrelse, än till detsamma, emedan det kan genom den okunniga maktegando massans blindbet och saknad af begreppsförmåga lägga den verkställande makton i en endas eller någras händer, måste det missförbållandet afbjelpas. Derför sipnes blott ett medel: bättrandet af massans ekonomiska ställning och, såsom sagt, vidgandet af tillfalena att skaffa henne medborgerlig kunskap. Detta medel söker man ock att, så myckot som möjligt, bringa i tillämpning i våra dagar, och det förflutna året kan derpå visa stora exempel i högsinnade ansträngningar härlör å mera upplysta medlemmars sida, i en gryende sjelfverksamhets bland de arbetande klasserna, framträdande i associationer af alla slag, i allmänna möten och den hand i haud härmed gående presssrihetens utvidgning. Folkens på detta sätt stigande inflytande på staternas öden måste komma att för en ej kort framtid bereda ett varaktigt fredstillstånd. De nyare tidernas uppfinningar på krigskonstens område ha neml. bortsopat den sista möjligheten för den personliga tapperheten att i allmänhet kunna i krigen göra sig på något sätt gällande. Dermed har de kriZiska bragdernas gloria också bleknat, och det ligger ej längre någon lockelse för den enskilde att företrädesvis välja denna bana. Krigets utgång beror neml. at graden af sältherrens teoretiska kunskap i att rätt begagna de gräsliga förödelseverktyg, hvilka utgöra vår tids stolthet i negativ mening. För dessa förödelseverktwyg äro stora bärmassor nödvöndiga på båda sidor. Dessa bärmassor utgöras af folkens ungdom, deras framtidslöfta. Ait för att kanska objelpligt förödas genom en felaktigt teoretiserande general, utan möjlighet afhjelpa det, måste naturligtvis betaga tolken all lockelse att låta slagtbänken ko uma i verksam: et. Härtill drifvas de atven e4 ERE STAVEN SRA SEEN SKER KSREENE en I och fat at elt heunf rävsangana dan