Göteborgsposten – 31 december 1869, sida 1

ärskrönika. Sjuttiårig, trött du vankar, Gamla sekel, mot ditt slut! Samlom vära spridda tankar, Skådom hvad du rättat ut, Hur du skött det kall, du fått Under året, som förgått! Som man sått så skall man skörda Det en gammal regel är, Men jag minns en annan här: Ålderdomen bör man vörda ! Derför är det min dessin Att ej vara alltför sträng. Med sin griffel höjd står Clio Och i häfden skrifver ned, Att det var år LXIX Som oss bjöd en allmän fred! Ritar kring dess namn en gloria, Som ger glans åt vår historia. Bort med svärd och bajonetter, Bort med kulor, krut och tross! Inga blodbestänkta slätter Kaste vanheder på oss! Lyse öfver nya slägten Fridens sol i morgonväkten! Då skall rättfram tro och heder Gälla mer än vapengny; Brutna löften, svikna eder Skall man då som pesten sky Och ej tappra männers gratvar Kastas upp af lejda slatvar. Då, om stridens åska ljungar, Någon gång uti vår verld Må det blifva idel — kungar, Som försöka sina svärd! Och om svärden ej förslå Ge nog folken — Chassepots! Hur det sprakar, hur detygnistrar! Lefve sådan kungaprakt! Diplomatiska ministrar Klappa händerna i takt; Ana ej att under skriet Födas ljus och menniskofrihat! Inga breda remmar skäras Mer ur arma folkens hud, Ingen seger längre äras, Som ej vanns på Andens bud. Fredsoliven försteg tager Framför blodig tvedrägts lager.