Göteborgsposten – 29 december 1869, sida 2

nn—2 — och den stackars svage narren skulle bli blidkad. Så ha ni resonnerat; men ni har resonuerat orätt. Jag har vari en dåre. Jug har drömt, men drömmen är förbi. Upp: vaknundet hur varit svart. men det har utöfvat siu verkan Jag skall aldrig drömma wer. — Oswald, vill ni lyssua till min berättelse ? — Nej, mylady, jag vill ej gifva er tillfälle till att för andra gången görs mig till er narr. Gå — gå tillbaka till er älskare, Vistor Carrington. Er ånger kommer för sent. Raynham skall aldrig bli ert. Gå tillbaka till er älskare, eller om Han ej vill mottaga er, gå tillbaka till don rännsten, hvarifrån jag tog er. — Oswald! Detta förebrående utrop gick som en dolk till baronetens hjerta. Men han stålsatte sig mot dessa bönfallande toner. Han trodde att han blifvit förorättad — att denna qvinna var lika falsk som hon var skön. — Oswald, utropade Honoria, ni måste och skall höra min berattelse. Jag begär att bli hörd såsom en rättighet — en rättighet som ni ej skulle vägra den gröfsta brottsling, och som pi ej skall vägra mig, er lagbundna och trogna hustru. Ni må tvifla på min berättelse, om ni behagar — himlen wmå veta att den tyckes vild och osannolik! — men ni skall höra den. Ja, Oswald, ni skall! Hon stod framför honom med stolt hållning och frimodig blick. Olyckligtvis hade baroneten in:et skäl att betvifla Lydia Grahams intyg. IIvarföre skulle hon ha bedragit honom? frågade han sig sjelf. Hvilken tänkbar aniedning kunde hon ha haft att söka fläcka hans hustrus goda namn?