Göteborgsposten – 28 december 1869, sida 2

Frän Utlandet. I nästan allade under sista dagarne ingångna utländska tidningarne sysselsätter man sig med den stora afväpningsfrågan, hvilken man visserligen för närvarande ej anser vara inträdd i något afgörande skede, men dock tror snart skola på allvar framkomma, naturligtvis dertör att man finner, det folken ej kunna länge uthärda med de förskräckliga krigsbördor, under hvilka de f. n. sucka. Men hela saken befinner sig emellertid ännu så in nuce, att man famlar efter den ledtråd, som bör följas för att reda härfvan. Man spörjer sig sjelf: huru skola makterna kunna lösa ett dylikt socialt, politiskt och aritmetiskt problem? Några af dem, såsom t. ex. Ryssland, befinna sig alltid i krig på någon kant och kunna dessutom framhå la, att de vidsträckta områden, från hvilka en arme skall samlas, sätta den i en helt annan ställning, än en mera koncentrerad stat. Polen å ena sidan och Mellan-Asien å den andra tyckas sätta Ryssland utom möjligheten att ingå i ett sådant fredsförbund. Men om Ryssland bibehåller sin arme, kan Österrike då afväpna; Om Österrike bibenåller sin här, kan väl Preussen då afväpna? Om Preussen ej vill afväpna, så kan naturligtvis Frankrike icke heller. Men å andra sidan, om de afväpna, skola makterna då bilda ett ömsesidigt garantiförbund i afscende på sina närvarande gränser? Preussen, som väntar på utt Baden och Baiern falla in i dess förbund, skulle alårig gå och Italien skulle lika litet kunna samtycka till att afsiå från Rom. Detta är blott en del at de svårigheter, som man skall ha att diskutera, om förslaget blir upptaget till verklig förhandling. Sanna förhållandet är vål tyvärr, att Europa för närvarande befinner sig i för tillkonstlade förhällanden, att kunna annorledes än genom sina stående armdöer befinna sig i statu quo. Upplösas armåerna, skall ögonblickligen en ailmän jäsningsprocess inträda, på hvilken möjligen kunde följa en rekonstruktion på en vida fastare grundval. Men hvilken makt skall föret våga att gifva exemplet at att kasta sitt ådes lott i revolutionens degel, i hopp om att få sin ungdom förnyad genom processen? Skulle ingen regering godvilligt våga kuppen, är det väl inifrån samhällena sjelfva, som brytningsarbetet skall komma, i det att nationerna med kraft genomdrifva en inre utveckling på en mer och mer utvidgad basis. Härigenom få folken ett mera omedelbart inflytande på händelserna och kunna framtvinga sin politik derigenom, att de medelst anslagsvägringar göra det omöjligt för regeringarne att hålla på fötter sina dyrbara stora armåer. Och då dessa måste indragas genom folkets vilja, måste å andra sidan äfven deraf tölja, att en fredligare politik inträder. Det är ej osannolikt att Napoleon inser detta, skarp observator som han är, då det gäller att iakttaga den politiska ba ometern i hans eget land. Man vet neml. huru den transke bonden svigtar under tyngden af den osade militärbördan, hvilken omständighet opnositionon också gjort sig till godo, då dess organer alla med sållspord enighet ropat minskning i rustningarne. Vägra makterna att ingå på alväpningen, kan Napoleon två sina hänler: ban nar försökt, och oppositionen är afväpnad. Gå de in derpå — 4 la bonheur, Frankrike och Napoleon skall då utöfva sin gamla inflytelse i den europeiska politiken. Ilan -kall ytte-ligt genera de andra makterna och lar sig vinna den allmänna stämningen hos tolken, hvilka åierigen skola med hopp och kärlek se upp till Frankrike. Etter det en ny sransk minister väl blifvit färdigbildad, får man väl höra vidare härom; och skola då antagligen meningarne, nu sväfvande, ordna sig i mera bestämdt utpräglade leder: för eller emot de stående armöerna, en fråga som för öfrigt är en af de brännander i de tlesta länder. Desslikes synes snart i andliga ting inom den romersk-katolska kyrkan en sådan ordning inträda, att den hittills rädande sammangyttringen ar ultramontanism, indifferentism, rättrogenhet och tritänkeri etc. skall bli utredd och öfvergå i afgjordt utpreglade meningar. Så skrifves det från Rom till Köln. 2eit., att det vid den pågående partibildningen derstildes ej ar fråga om ett större antal af grupper med lätt skiftande programmer, utan helt enkelt om en höger och en venster, eller riktigare om förhållandet mellan en majoritet och en minoritet, hvilka skola genom sin ställning till tvenne kardinalfrågor vara skarpt skilda ifrån hvarandra nemligen till dan am nåfvane