Göteborgsposten – 28 december 1869, sida 2

hufvud under detta hårda slag, och ensam, dold för verldens skoningslösa blickar, satt han försjunken i sin sorg. Hela denna natt satt han ensam med ansigtet gömdt i de hopknäppta händerna. Hans kammartjenare Joseph Millard knackade på dörren vid den vanliga tiden för att biträda vid sin herres toilett; men dörren var låst innanför och sir Oswald sade sin betjent att han cj behöfde hans hjelp. Han talade i fust ton; ty han ville ej att betjenten med sin fina hörsel skulle af ljudet i hans röst kunna sluta sig till hans sorg. Då manuen gått reste han sig för första gången upp och såg ut öfver de solbeglänsta skogarne. En qvalfall suck trängde sig fram ur hans bröst, a han betraktade det sköna landskapet. . Hon hade gjort sin unga maka till herrskarinna öfver denna ståtliga domän. IIan hade visat henne denna vackra scen och sagt henne att hon skulle vara drottning öfver alla dessa sto ta gods ända till sin dödsdag. Ingen hand skulle någonsin kunna beröfva henne dem. De voro hans gränslösa kärleks fria gåtva! De skulle endast kunna delas af hennes bara, ifall himlen välsignade henne och hennes man med artvingar. IIan hade aldrig tröttnat att bevisa henne sin tillgifveuhet, sin passioderade kärlek, och dock — innan hon varit hans hustru i tre månader lemnado hon honom med en annan! Under det han stod framför det öppna fönstret fördjupad i dessa bittra tankar, hördo han rullandet af hjul i korridoren utanför. Dessa hjul tillhörde en sjukstol, som begagnades af kapten Copplestone när gikten höll honom