Göteborgsposten – 27 december 1869, sida 2

begår förtviflade handlingar, och det har varit ert öde, lady Eversleigh, att korsa en sådan mans väg. Ian väntade med blicken fästad på sir Oswalds kustru. Men under hela hans tal hade hon ej en enda gång ons sett på honom. Hon hade aldrig en enda gång vändt blicken från den östra horisonten. Det djupaste förakt uttrycktes af denna krökta läpp, denna blickens och anletsdragens orörlighet. Det tycktes som om denna qvinnas förakt för den skurk, i hvars våld hon råkat, uteslöt hvarje annan känsla. Victor Carrington väntade förgäfves på något svar från dessa föraktfulla läppar. Han tog upp sitt cigarrfodral, tände en cigarr och satt i en begrundadde ställning, rökande och dystert nedblickande på den svarta klyftan vid tornets fot. Denne man som var totalt i saknad af all heder och alla grundsatser, denne man för hvilken egennyttan var den ledande principen, denne samvetslöse skurk kände för första gången i sitt lif bitterheten af en qvinnas förakt. Han skulle varit känslolös för det högljuddaste utbrott af sitt offers förtviflan; men hennes tysta förakt plågade honom. Timmarne efterträdde hvarandra med ryslig lån gaamhet för den förtviflade varelse som satt väntande på dagsljuset; men slutligen gick denna långa natt till ända och den bleka morgonstrimman syntes vid horisonten. Det var ej första gången som sir Oswalds hustru med ångest ofvaktat dagsljuset. Der hon nu satt i det dystra tornet med hjertat uppfyllt af ångest, återkom för henne minnet af en annan vaka, som hon hållit något mer än två år förut.