Göteborgsposten – 27 december 1869, sida 2

detta bloka och lugna ansigte med oblondad beundran. Iills denna natt hade han föraktat qvinnor såsom svaga, hjelplösa varelser, skapade endast för att smickras af f.l. ska ord och tyranniseras af starkaro nuturer än deras egna. Bland alla de qvinnor han någonsin haft beröring med, var hans mor den enda på hvars goda omdöme han trott eller för hvars förståndsgåfvor han hyst ringaste högaktning. Men nu skådade han en qvinna af helt annat slag — en qvinna hvars stolthet och ståndaktighet voro snart sagdt heroiska. — Ni utstår obehaget af er belägenhet på ett ädelt och värdigt sätt, lady Eversleigh sade han, och jag kan ej fiona ord för att uttrycka den beundran ert uppförande inger mig. Det är mycket hårdt att finna sig vara fiende till en dame, och isynnerhet en dame hvars skönhet och intelligens äro lika egnade att ingifva beundran. Men i denna verlden, lady Eversleigh, finnes det endast en regel — endast en ledande princip för menniskors lif — huru mycket de för öfrigt än må försöka att maskera sanningen med lögner, hvilka andra menniskor påstå sig tro, utan att dock göra det. Denna enda regel, denna enda ledande princip är egennyttan. För att befordra sina egna iutressen skall den man som påstår sig vara sjelfva hedern upplösa de käraste band, uppoffra den fastaste vänskap. Det spel Reginald Eversleigh och jag ha spelat emot er är ett förtvifladt spel; men sir Oswald gjorde sin nevö förtviflad då han inom förloppet af en timma bragte honom från rikedom till armod -— då han beröfvade honom de förhoppningar han hyst från berndomen. En förtviflad man