Göteborgsposten – 27 december 1869, sida 2

någongång gynna skurkar. Den har gynnat er hittills; men slutet har ej kommit ännu. Hon vände sig ifrån honom och gick till den motsatta sidan af tornet. Här satte hon sig i den fördjupning af muren som bildades af en skottglugg och var till utseendet lika lugn som om hon sutit i sitt förmak. Hon tog upp ett tunnt, juvelprydt ur; vid månljuset kunde hon se visarne på urtaflan. Klockan var ett par minuter öfver ett. Det var ej sannolikt att mannen som hade uppsigt öfver ruinerna skulle komma till tornet förrän sju eller åtta på morgonen. Honoria Eversleigh skulle alltså sannolikt få vara fånge sex eller sju timmar — i sex eller sju timmar skulle hon nödgas uthärda den förhatliga närvaron af den man, hvars förräderi bragt henne i denna ohyggliga belägenhet. Förtviflan rådde i hennes hjerta, djup förtviflan. Befriad från sitt fängelse skullo hon skynda tillbaka till slottet. Men hvem skulle tro en så vild, så osannolik historia som den hon hade att förtälja? Skulle henves man tro henne? Skulle han, som efter allt utseende tagit sin kärlek ifrån henne af alls ingen anledning — skulle han tro på hennes heder och dygd nu då omständigheterna sammansvurit sig för att skenbart bevisa hennes brottslighet? En känsla af hopplöshet bemäktigade sig henne; men intet ljud af klagan kom öfver hennes bleka läppar. Hon satt orörlig som en staty, med blicken fästad på den östra horisonten, i det hon räknade de med grym långsamhet framskridande minuterna. Viotor Carrington betraktade denna statylika gestalt,