Göteborgsposten – 22 december 1869, sida 1

ÅÅvvIGSB. Me T I — det är hög tid att fullmäktige hitta på något sätt att neutralisera de ledsamma verkningarne af min beskedlighet; sannerligen hög tid; ty frestelsen att vara beskedlig är förskräcklig här hemma; folk ase så glada och tacksamma ut, när man är beskedlig mot dem, och blifva ingalunda förargade när man hjelper dem, tvärtom; och ingen kallar mig dum. Annat i Kina! Der är frestelsen mycket liten. Ni skulle just hafva sett minen på min betjent, när jag efter 3 månaders utmärkt tjenst för första gången gaf honom något drickspengar. Aldrig kunde han med ord hafva sagt mig tydligare, än med ögonen: Det var mig en dummerjöns! Nästa gång tigger han; ty min beskedlighet har förderfvat honom; och får han ej då, så stjäl han. Det är klart att till utförande af det företag, som lojtn. Annerstedts plan afser, sordras ett stort kapital — tre millioner eller sex millioner rdr, allt efter affärens omfång, men hvad som tecknas skall också inbetalas kontant, ty annars kommer ej krediten, och ingenting finnes som inger en sådan kredit, som åsynen af pengar; deremot att småningom peta ihop litet kredit åt oss — duger alls icke. Man måste således Åvisa upp en stor hög med mynt och lägga handen på den och säga (på latin förstås): hine robur etsecuritas! eller i svensk öfversättning: Ilär skall ni Ksfe gubbar! Man må ej föreställa sig att hr A. vill inleda oss i någon svindlande affär — redbarhet framför allt: After all, honesty is the best policy, sade en amerikanare, eller på svenska: ärlighet varar längst; och då han upplystes om att detta var ett gammalt erdspråk i hvars mans mun, svarade han: Alla säga så, men jag vet det, ty jag har försökt båda sätten. Men längre törs jag ej göra relationer ur hr Annerstedts broschyr, fastän jag ej hunnit med mer än några få af de måvga kroknäbbarne jag anbringat ofta 10 å 12 på hvardera sida. Läs för all del broschyren. Ni skall ej årgra det! Den innebåller nästan på hvarje blad mera humor än samtliga hittills utkomna humoristiska kalendrar. Emellertid torde någon af hans vänner hafva antydt att broschyren delvis ej är nog allvarsam. Han har, kanske just uerföre, i Aftonbladet låtit införa en annons, som jag äfven rekommenderar till er uppmärksamhet, ty den är ett litet mästerstycke af humor och originalitet, den också. Han medgifver att i det oftanåmnda häftet har allvar och skämt ej nog skarpt blifvit åtskilda — det riktigaste vore visserligen, anmärker hr A., vatt vara så sur som möjligt, när man menar allvar och håller på med ett verkligt arbete; men det är omöjligt, när man är glad sjelf, och arbetet gladt, och lifvet gladt, och hela verlden lyser at glädje på alla håll. Och hvad är det värdt att göra sig till och se förnumstiger ut? Jag har törsökt, men det vill ej gå; utan nu kommer der skämt och allvar om hvarannat, allt efter olika lynne för tillfället, och detta gifver en anstrykning af sjelfsvåld åt mina skrifter: än öfvermod, än bitterhet, än välvilja, än elakhet, än hvad som helst annat; men gifver dem också ett drag af lefnadsfriskhet och förtröstansfullhet, som ej kunnat återhållas, utan lysa igenom öfverallt. — Märk väl! detta, hvari författaren så mästerligt tecknar sitt eget skaplynne — skonsam kan visst ingen säga att den teckningen är — skrefs under det han pinas af olidliga giktplågor! Idag har jag haft bref från Daniel Andersson i Huken. Han är så hjerteglad för de gåfvor som goda menniskor tillsändt honom. På en dag fick han sex bret från Göteborg, alla innehållande penningar, och tre bref härifrån. Så många och så dyrbara bref har han aldrig tillförne under hela sin lefnad mottagit. En så glad julhelg som den hvilken nu tillstundar har han icke upplefvat, kanske aldrig förr. Nu rådslå vi — skriftligen förstås — huru de influtna medlen på bästa sätt skola användas, så att de må räcka länge och bli dryga. Hvad lifvet är kärt äfven för deu mest marterade sjuklingen! Göran. cc AAAAAiiii —