Göteborgsposten – 22 december 1869, sida 1

I—ss— —— egenheter bör räknas att allt hvad som händer och göres emot hans vilja betraktar han såsom en emot honom personligt riktad förnärmelse, såsom ett attentat mot kans oselbarbet, på hvilken han håller lika strängt som Pius IX håller på sin, Hr X. kan ej förneka — ty för klara siffror måste han böja sig — att värdet af Sveriges export till Frankrike 1868 ökats med 80 4, i jemförelse med 1864, eller året före handelstraktatens afslutande; att under enahanda förhållanden lästetalstillokningen å sartyg som ankommit till Sverige med last från Frankrike utgjort för svenska fartyg 150 4, för norska 69 4, och för franska 19 4, o. s. v. Med få ord sagdt, hr X. sår icke vara i fred för dessa harmliga öfversigter i Posttidningen, hvilka undergräfva hans tro, hopp och förtröstan på de franska traktaternas olycksbringande verkningar — nästa år! — och han ångrar bittert att han icke kan nöja sig med att blott läsa Dagl. Allehanda, der de omförmälda öfversigterna icke intagas. Igår träffade jag honom ånyo, men undvek naturligtvis att anslå den obehagliga strängen. Han återkom likvisst snart till sitt andra favorittema: de grusade näringarne. Jag framhöll då att våra landtmän redan ganska märkbart repat sig till följd af den goda skörden i år — hvilket han dock alls icke ville medgifva vore förhållandet — och nänvisade till de höga kött-, fläsk-, smöroch ostpriserna, der vid jag tog mig friheten erinra att ban nu ställde sig på konsumenternas, icke på producenternas ståndpunkt, hvilka han annars ville skydda. Tror herrn att vi få kall väderlek och slädföre i julhelgen? frågade han, låtsande som om han ej hade hört hvad jag yttrade. Vidare — fortsatte jag utan att svara honom — tyckes en viss lifaktighet inom det industriella området återkomma. Här har ju nyligen med ett kapital som troligen går upp till ett par hundratusen rdr anlagts en storartad betsockerfabrik, som — Jaha! som gör en stor bet, heire ..., inföll hr X. med hetta. Vidare är ju på Rejmersholm ett storartadt etablissement anlagdt, der många millioner kannor bränvin årligen skola förvandlas till sprit för export och inhemsk förbrukning ... — ÅJaha ... likasom icke den vanliga svenska finkeln längre vore njutbar ..., inföll hr X. med stigande hetta. Vidare anlägges ju med ett kapital af en half million rdr vid Barnängen ett nytt bomullsspinneri, i hvilket till och med den försigtige hr L. J. Hierta tagit aktier ... — Jaha, det må han... inföll hr X., än mera ond, men jag har aktier i ett gammalt bomullsspinneri, och på dem spinner jag icke nå got silke, det är säkert. Vidare, fortsatte jag, har ju ett aktiebolag bildat sig som inköpt det stora Walhalla-etablissementet vid Mäster Samuelsgatan, der stora tillbyggnader otörtötvadt skola företagas... — Ja och som upplöser sig till en kolossal puff, herre ... inföll hr X. och gjorde en stor gest. Nå ja, må så vara, men nekas kan då väl ej att utsigterna för den andra stora konsertbyggnaden, på Blasieholmen, åtminstone äro särdeles hoppgifvande och att detta företag sannolikt omfattas med stort intresse. — Icke af mig åtminstone, inföll hr X. Ha vi då icke redan musik nog och mer än nog, hva sa? Och så vände sig hr X. på klacken, och sade ej ens ett kort adjö, då vi skildes åt. Stockholms stadstullmäktige hafva med berömvärd enighet förklarat sig villiga att för hufvudstadens räkning kontant medverka till kostnaderna för Baggensstäkets upprensning. Upptagandet af denna farled är en lifsfråga för hufvudstaden. Den ende bland fullmäktige som uppträdde mot förslaget och som sade sig skola bekämpa det äfven i riksdagen var kapt. Mankell. Man har härför strängt klandrat honom. Till hans ursäkt länder dock att den frågan alls icke ligger inom hans portåe. Han har ej uppmärksammats derpå att hans valmän kunde njuta fördelar af den nya farleden och den hade ju icke heller upptagits i de nyliberalas program? Emellertid har hans uppträdande i denna fråga hos stadsfullmäktige försatt honom i en ganska generad ställning till sina valmän; deras obekantskap med frågans stora betydelse är dock möjligen hans räddning. Kapt. Mankell är likvisst icke den ende riksdagsmannen, som förskottsvis huggit i sten, då det gällt ett intresse som legat valmännen varmt om hjertat. Den nyvalde representanten för Westerås, d:r Altin, har äfven gjort det och med ändå större effekt. Vid Westmanlands landsting väcktes förslag att för åstadkommande af jernvägen Köping-WesteråsSevalla — en lifsfråga för Westeräs — skulle landstinget lemna räntegaranti för en viss del af anläggningskostnaden. Naturligtvis mötte det motstånd, men det föll endast på en röst. Minoriteten reserverade sig enhälligt och det befanns då att just den ledamot i landstinget hvilken Westerås stad nyss förut bade utsett till sin representant vid riksdagen, neml. d:r Altin, bade med sin röstsedel gifvit dråpslaget åt sina valmäns i Westerås lifligaste ön