Göteborgsposten – 17 december 1869, sida 1

— Jag fruktar det, att döma af gossens berättelse. — Och vi ha ingen läkare här i sällskapet. Jo, ni är läkare — ni kan lemna honom ert bistånd. — Jag hoppas det, min bästa lady Eversleigh. Jag skall genast skynda till sir Oswald. Man har emellertid skickat bud till staden efter läkarebiträde. — Jag måste fara till honom! sade Honoria häftigt. Kalla hit betjeningen, mr Carrington! Min vagn — på ögonblicket! Hon kunde knappt få fram orden, så upprörd var hon, och hade ej läkaren räckt henne armen skulle hon ha fallit till marken. Under det hon hängde sig fast vid hans arm och ifrigt bönföll, att han skulle taga henne med till sir Oswald, hördes ett prasslande bland sykomorerna på kort afstånd derifrån och ett par nyfikna ögon tittade fram mellan löfverket. Lydia Graham råkade af en händelse att passera denna väg. Hennes nyfikenhet hade blifvit väckt af lady Erersleighs frånvaro, och som hon ej längre varit upptagen af den unge lordens kurtis hade hon bogifvit sig ut för att uppsöka Honoria. Den scen som hon från sitt gömställe bland sykomorerna fick skåda gaf henne rik ersättning för besväret. (Forts.)