Göteborgsposten – 14 december 1869, sida 2

der sfått KUNNA rubba kejsardömets egen grundval. Man kan ej ostrafladt i våra dagar understödja det frihetsfientliga, utan att få erfara återverkan derat. Kejsar Napoleon har upprepade gånger begått det oförsvarliga steget att med vapenmakt skydda det verldsliga påf veväldet i Rom. IIan har derigenom emot sig stämt hela den italienska nationen, hvilken naturligtvis brinner af ifver efter att bringa den nationala enheten till verkställighet. Visserligen har han vetat att hos huset Savoyen genom slägtskap och på andra sätt skaffa sig nära bundsförvandter, hvilka fördraga den franska politiken i Rom och vilja ge sig till tåls. Men det är ej på furstarnes symeller antipatier man bygger sin politik: det är på folkens vilja och behof. Och det är väl temligen visst, att i Italien råder en allmän missstämning mot det franska kejsardömet, hvilken visserligen hålles nere genom den gamla vördnaden för huset Savoyen, men likväl alltjemt glimmar under askan. Denna misstämning visar sig i de ofta återkommande ministerkriserna, hvilka för hvarje gång bli långvarigare och för sakernas regelbundna gång farligare. Som en kräfta fräter nemligen sinansernas dåliga ställning på den italienska statskroppen. Men detta missförhållande kan ej afhjelpas, om icke landets onaturligt stora krigsbörda lättas. Åvägabringandet af denna lättnad möjliggöres dock derigenom, att Italien alltjemt lefver, på grund af den verldsliga påfvemaktens tillvaro i hjertat af landet, i ett permanent osäkerhetstillstånd och dertör måste underhålla en armå, som ej motsvarar Italiens verkliga tillgångar. Intet under således, om italienarne vilja ha bort denna orsak till deras rikes farliga ställning. Men nu uppehålles fortfarande denna orsak, det verldsliga påfvedömet, af de franska bajonetterna; ty det är dock ett faktum, att om de franska vap nen droges tillbaka från det romerska området, skulle det verldsliga påfvedömet genom en national rörelse genast bortsopas, utan att ett finger skuile lyftas för dess räddning å någon annan makts sida. Påfvedömet skulle då bli inskränkt till hvad det borde vara: ett andligt och ej ett verldsligt prestadöme och det italienska enhetsverket skulle bli fullbordadt, hvaraf skulle följa en möjlighet för det italienska parlamentet att så ansenligt minska sin arme och sina öfriga utgifter, att ej blott ej en jemnvigt mellan debet och kredit kunde åstadkommas, utan äfven sådana besparingar genomföras, att man skulle kunna bättre tillgodose folkets uppfostran och höja detsamma ur den beklagarsvärda moraliska uselhet, hvari föregående despotiska regeringar försänkt det. Denna folkets uppfostran är öfverallt, i Italien såväl som annorstädes, det enda verkligt betryggande medlet för sjelfstyrelse, frihet och framåtskridande i moralisk ädelhet såväl som ekonomiskt sjelfbestånd. Allt detta inser hvarje tänkande italienare, och derför får äfven Victor Emanuel, som är nära allierad med fransmännens kejsare, allt svårare och svårare att vid en inträffande ministerkris kunna besätta de lediga ministertaburetterna. Detta törhållande träder bjertare än någonsin i dagen nu, sedan det ekumeniska mötet i Rom samlats. Det är neml. en bekant sak, att kejsar Napoleon städse uppehållit huset Savoyen med törespeglingar om ändringar i påfvedömets organisering på fredlig väg, då den nuvarande, till hög ålder komne päfven väl slutit sina ögon, då sagda hus varit nära att gilva vika för folkmeningen och omfatta en djerfvare politik mot påfvedömet. Nu är det äfvenledes visst, att man i Rom haft fullkomligt reda på dessa hofvens planer med hänsyn till påfvens död. På anstiftan af de sluga jesuiterna, för hvilka den verldsliga prestmakten är ett conditio sine qua non, har man derför eldat upp den gamle Pius att af trosnit och brinnande passion för kyrkan sammankalla alla den katolska kristenhetens biskopar och prelater, med högt uttalad afsigt att återställa enhet inom kyrkan gentemot de sig yppande upplösningstendenserna, men äfven med hemlig plan att konstatera det verldsliga påfvedömets nödvändighet och ordna nästa påfveval så, att ej någon lucka behöfver uppstå, utan genast en ny påfve kan inträda utan opposition af episkopatet, då Pius kolar af. På detta sätt ha de sluga jesuiterna redan korsat Napoleons plan. Man inser alltför väl detta i de romerska staterna, der man ej längre hängifver sig åt nägia illusioner i så fall; och derför se vi nu plötsligt italienska konungen intrasslad i svårt bryderi, för att få slut på det närvarande interregnum genom en ny minister, på samma gång som oviljan mot franska kejsardömet skarpare än någonsin uttalat sig i södra Italien, der antikonciliet i Neapel, eller fritänkarnes möte, ropat: ned med kejsardomet: lefve den franska republiken! — och äfven i Spanien en national rorelse börjar tillväxa mot kejsardömet, hvilken Prim synes vanmäktig i att beherrska. Han har neml. anslutit sig till alliansen mellan Napoleon och Victor Emanuel och derför sökt genomdrifva hertigens af Genua val. Men