Göteborgsposten – 14 december 1869, sida 1

invänning att göra mot hans enlusiastiska beundran för lady ULversleigh. Mycket dumt af honom, eller hur? Ty i naturligtvis, min bäste onkel, kan jag ej annat än känna mig stolt då jag ser er sköna unga hustru omgifven af beundrare, och en mer eller mindre kan ej göra stor skilnad. Dessa likgiltigt uttalade ord uppretade sir oevald i bögsta grad; men han försökte lägga band på sig och skildes från sin novö med låtsad glädtighet. Ensam i sitt arbetsrum begrundade han länge dagens händelser. Han skydde sin hustrus sällskap. Hennes ömma ord retade honom; han började tro att denna ljufva och smekande stämma var falsk. Mer än en gång besvarade han Honorias oroliga frågor rörande orsaken till hans sorg med en hårdhet som förskräckte henne. Hon såg att hennes man var förändrad och visste ej hvarifrån denna förändring härledde sig. Och hon var stolt till sin natur. Hennes eget sätt förändrades mot den man som höjt henne från smutsen till en så lysande och aktad ställning. Äfven hon blef förbehållsam och klyftan blef allt större mellan den man och den hustru som för några få dagar salen varit så lyckliga i sin förening. Victor Carringtons planer kröntes med framgång. Reginald Eversleigh var en tyst och förvånad åskådare — nedrig nog att ej motsitta sig den afskyvärda komplott som hopspanns under hans ögon. Hvadhelst komplottmakaren bad honom göra gjorde han, utan blygsel och samvetsqval. För honom skimrade den glänsande synen af en framtida förmögenhet.