Göteborgsposten – 10 december 1869, sida 1

terrocken, tryckte hatten djupt ned i pannan, i glömde i brådskan taga på mig galoscherna (snufva dagen derpå, naturligtvis), störtade ut och ned för trappan. Hemlös i fem timmar! Nedkommen på gatan frågade jag: hvar skall du ta vägen, stackars Göran? På stora operan kanske? Lucrezia Borgia? Hu! Nej, mina nerver voro ju redan tillräckligt irriterade. Besök då dramatiskan, Ladyn of Worsley-Hall. Skall vara lite långdragen, säga recensenterna. Nå, den Mindre då, entrön billig. Storhertiginnans roll utföres af fru Fornell... Jaha! men jag svärmar smått för fru Bergström, således — Plötsligt kastade jag mina blickar mot Söder. Ett af de högst belägna husen der var praktfullt upplyst. — Kanske jag skulle slå mig lös och besöka festhalen i salongen å Mosebacke? — Jo det skulle just vara ljufligt för dig som begagnar den ytterst välgörande Talk-tvål-spiritusen för gikt och reumatism. Var då inte tokig på gamla dar, Göran! Just då, när min tveksamhet hade stigit till kulmunikationspunkten — för att begagna ett favorituttryck i gamla Söndagsbladet — kände jag en tung hand läggas på min axel och hörde min vän X. yttra med vanlig högtiglighet: Följ mig! Nu gäller det. I afton skola stadsfullmäktige visa om de ha mod i bröstet. Det gäller öfverståthållarenk. — Må göra, sade jag, ingen entreafgift, roligt ändå, kanske. Vårt hundramannaråd håller sina sammanträden i stora Börssalen, hvilken i anledning af förmälningshögtidligheterna blef restaurerad och nyförgylld. Ena ändan af salen är afstängd för åhörare och bord der framsatta med ljus på för tidningsreferenterna; men några af dem hade tagit plats på musikväktaren. Fullmäktige behandlade flera frågor, som ej kunna intressera er, och jag sörbigår dem derföre. Då endast en fråga — den brännande — återstod reste sig öfverståthållaren, lemnade ordförandeklubban till borgmästaren Eklund, och gick. Nu är afgörandets stund inne, sade X. och kastade en uppmuntrande blick på fullmäktige. Någon lifvad sinnesstämning kunde ej förmärkas, än mindre någon oro. Åtskilliga hade tillochmed redan aflägsnat sig. Beredningsutskottets utlåtande, hvari frih. Liljencrantz motion afstyrktes, blef af sekreteraren uppläst. — Derunder grep X. mig i armen och sade med dof stämma: Nu är rätta ögonblicket inne. Men — hvarken hr Hierta, eller hr Sjöberg, eller hr Grafström, eller hr Adlersparre, eller hr Mankell begärde ordet. — Ordföranden framställde den vanliga propositionen: bitalla hrr stadsfullmäktige etc. —? Ett allmänt ja! hördes; en paus uppstod, ingen be gärde ändå ordet, och klubban föll. — Hr X. blef eldröd af vrede, men hvad han sade skulle taga sig illa ut i tryck. Dagens Nyheter var den förste som dagen derpå meddelade, att då propositionen gjordes sågs hr L. J. Hierta resa på sig, säsom det tycktes, för att begära ordet!, men att han i detsamma klubban föll drog sig tillbaka. Verkliga förhållandet var att hr Hierta reste på sig, men af samma skäl som alla de andra, för att gå hem. Dagens Nyheter hade lika gerna kunnat säga: då propositionen gjordes inträffade en allmän uppständelse. Hr Hiertas resning hade visst icke karakteren at en uppresning mot betänkandet. — Det aldra kostligaste är att nyssnämnde tidning tog sig före att skrubba upp — hr Hierta och förehålla honom huru han äfven en annan gång i ett kritiskt ögonblick hos fullmäktige kommit för sent. Tre riksdagsmannaval hafva nyligen hållits, hvilka alla förtjena uppmärksamhet. I höstas, då valet inom Sollentuna m. fl. hära der af Stockholms län förrättades, inträffade några formfel, hvilka då valet öfverklagades hade till följd att det upphäfdes. Nu har nytt val förrättats; vid förra valet besegrade frih. Klinckowström frih. Åkerhjelm, men nu utföll valstriden alldeles motsatt. Vid begge tilltällena var det blott en röst som skilde dem åt. Landtmannapartiet har i frih. Klinckowström förlorat en ifrig och talför anhängare; andra kammarens protokollister en svår plägoande. Landtbrukaren Fröling i Nörlunda, j som älven fick röster, är om möjligt ifrigare i i protektionist än frih. Klinckowström och bor i samma socken, men de draga aldrig euse och — — — W V— ochmed riktiga triumfer. Han ådag