Göteborgsposten – 10 december 1869, sida 1

åren arbetat så flitigt och uppoffrat sig för att vårda och försörja honom. Om... ja ni förstår nog hvad jag menar. Daniel Anderssons adress är Ärjeng UHuken, Silbodals pastorat. Om någon af våra kåsörer eller kåsöser skulle fatta den iden att vilja skildra hufvudstadens samlingar och samlare?, så skulle derigenom ett högt intressant arbete kunna åstadkommas. Jag har, om mitt minne ej slår fel, sjelf skildrat en af dessa samlare, en ganska intressant personlighet, men att sysselsätta mig med alla de öfriga tillåter oj tiden. Det faller sig dock allt svårare och svårare både att vara samlare och att åstadkomma samlingar. Icke nog dermed att dertill fordras en ganska betydlig penningetillgång — oberäknadt sakkännedom, som oftast är ganska dyrköpt —; men det värsta af allt är att ganska mycket som borde samlas, d. v. s. tillvaratagas, förstöres till följd af okunnighet och i bästa välmening, exempelvis gamla bref och handlingar — otta värderika bidrag till vår kulturhistoria — hvilka påträffas i aflidna personers gömmor, men hvilka vaf aktning för den aflidne, skoningslöst brännas, eller för inkomstens skull säljas pundvis i närmaste kryddbod. Mycket af stort värde som borde stanna qvar inom landet säljes här till utlänningar, och exporteras. Priset på sådana artiklar, hvilka i olika riktningar äro af intresse för samlare, stegras derigenom med hvarje år, och denna omständighet utgör det säkraste skyddet mot törstörelsen. Här finnas flera mycket ifriga samlare i olika riktningar; jag vill för en liten stund fästa mig vid samlare af autograter. Dessa, både här och i andra länder, äro ständigt utsatta för en fara, nemligen falska autografer, och ingen samling finnes der icke sådana förekomma, ofta i stor mängd. Tillverkarne af dylika autografer utveckla lika stor konstfärdighet som skarpsinnighet och öfverlista samlaren huru försigtig han än är. Se här ett exempel derpå. För flera år tillbaka inställde sig en person, en artist kan han ju kallas, hos en här boende passionerad autografsamlare och utbjöd en Maria Stuart, d. v. s. en autograf af den olyckliga drottningen. Den var mycket rar, ty hon lärer just icke särdeles sysselsatt sig med att skrifva. Autografen granskades med ytterlig noggranhet; den bestod profvet, den var visserligen ganska dyr, men den förekom också ej i någon svensk autografsamling. Köpet uppgjordes, dock under ett vilkor: säljaren fordrade af lätt insedda skäl att köparen ej skulle för någon omtala att han kommit öfver en Maria Stuart. Det lofvades, ty köparen visste ganska väl att dyrbara autografer stundom på ett alldeles obegripligt sätt forsvinna ur andras samlingar. — Ett eller ett par år förflöto, då den omnämnde samlaren träffade tillbopa med några andra samlare i autograf-facket. Den ene efter den andre anförde då hvad han egde som var rart; de sökte öfverträffa hvarandra, då slutligen den här ofvanvämnde blef ifrig och glöm mande sitt löfte till artisten yttrade med berättigad stolthet: men, mina herrar, jag eger en Maria Stuart. — Åfven jag, inföll den andre samlaren. — ÅJag ocksår, inföll en tredje. — Jag likaledes, inföll den sjerde. Man beslöt nu att jemföra de dyrbara autograferna, ty att alla kunde vara äkta, ansågs tvitvelaktigt. Vid en omsorgsfull granskning befunnos alla fyra autograferna till deras resp. ogares stora o!verraskning äfven i de aldra minsta detaljer fullkomligt lika. Men min autograf är äkta, ty jag har köpt den af artisten — som kommit öfver den på ett ganska mystiskt sätt, sade den ene. Det befanns att det var samme säljare till alla autograferna; men alla hade ju lofvat förtiga köpet. Slutet blef att hvar och en ansåg sin Maria Stuart vara den äkta, och de andras kopior, följaktligen värdelösa. Crusenstolpe, som var en ifrig autcgraf