Göteborgsposten – 8 december 1869, sida 1

— Här kommer hon! sado baroneten; se på henne, innan ni dömer henne för strängt, gamle vän, och lät hennes ansigte ansvara för henues trofasthet. Det rum i hvilket de båda männon befunno sig stod i förbindelse med ett annat större rum, och genom de öppna dubbeldörrarne såg kapten Copplestone lady Eversleigh nalkas. Hon var klädd i hvitt musslin — en drägt hvari hennes man helst ville se henno — och en stor naturlig blomma var fästad i hennes mörka hår. Allteftersom hon kom närmare baroneten och hans vän, mildrades dragen i den buttre gamle krigarena unsigto. Presentationen verkställdes af sir Oswald och Honoria räckte fram sin hand med sitt mest förtrollande småleende. — Min man har ofta talat om er, kapten Copplestone, sade hon, och det förekommer mig snarare som vi vore gamla vänner än främlingar för hvarandra. Jag har haft nöje af att helsa alla sir Oswalds gäster välkomna, men det största nöjet finner jag af att välkomna er. Kaptenen utsträckte sin bronzfärgade hand och gaf de fina hvita fingrarne en tryckning, som något liknade tryckningen af ett skrufstäd. Han betraktade lady Eversleigh med komisk förvirring och såg från henne på baroneten— Nåväl? frågade sir Oswald då Honoria lemnat dem. — Nåväl, Oswuld, om sanningen måste fram så tror jag att ni haft någon ursäkt för er dårskap. Hon är en skön varelse, oca om man någonsin kan sätta tro till ett menskligt ansigte, så är hon lika god som skön. (Forts.)