Göteborgsposten – 7 december 1869, sida 2

Från min tidigaste barndom har jag varit elev i fattigdomens stränga skola, under det Reginald varit omgifven af all möjlig lyx. Förlåt mig, sir Oswald om jag talar öppet med er; men jag måste säga er att det finnes få unga män som med heder skulle genomgått profvet af en sådan förmögenhetsförändring, som er nevö genomgått. — Hvad menar ni? — Jag menar att en sådan förändring skulle blifvit de flesta menniskors både andliga och kroppsliga förderf. En vanlig man skulle ba öfverlemnat sig åt ett lif af laster, då han funnit alla sina förhoppningar på framtiden plötsligt svikna; han skulle ha blifvit en spelare, en drinkare, en svindlare, en tiggare vid den slägtings dörrar som förskjutit honom. Men så gick det ej med Reginald Eversleigh. Alltifrån den stund då han fann sig bortstött af den välgörare som varit mer än en far för honom, har han lugnt och ståndaktigt burit sin olycka. Han har upplöst de band som förenade honom med slösande och utsväfvande kamrater. Han har försvunnit från de kretsar, i hvilka han varit beundrad och eftersökt, och den enda sorg som nedtryckt hans ädla sinne har härledt sig från medvetandet om att han gjort sig oförtjent sin onkels tillgifvenhet. Sir Oswald suckade. För första gången började han tänka på, att han möjligtvis behandlat sin nevö orättvist. (Forts.)