Göteborgsposten – 7 december 1869, sida 1

fram i cirkuläret, när tal blir om sådana, vara något oklara. Den medgifver att en motvigt mot en solkförsamlings förhastade beslut är af, nöden och att derför on Första kammare bör finnas, men salarierad och för öfrigt så qvalificerad, som de nyliberala det önska. Om Första kammarens enda betydelse skulle ligga häri, så kan med skäl frågas, huruvida icke dess motvigtsförmåga är starkare i dess närvarande sammansättning än om de nyliberala fordringarne rörande denna punkt upphöjdes till lag. För öfrigt gor partiet sig skyldigt till ett underskattande af Andra kammaren — de Åfolkvalde — hvilket man icke hade våntat sig ifrån detta håll. IlIvarför behöfver blott denna en motvigt? Ar icke representationen i sin helhet ätven en folkforsamling? Den skulle således, enligt de nyliberalas egon teori, behöfva en motvigt, såvidt icke de nyliberala anse genom Första kammaren en sådan fullkomlighet tillföras representatioven, att i följd af dess förträfflighet några vidare garantier icke äro behöfliga. Blir åter en motståndskraft ätven här nödvändig, hvar skall den då finnas utom hos regeringen? Men i sådant fall blir den något annat än en blott och bar verkställare af folkets vilja. Icke minst märkvärdig är partiets uppfattning af det parlamentariska styrelsesättet. Det är icke nog med att ministrarne äro ansvarige inför representationen, icke nog med att dessa alltid väljas ur den herrskande parlamentsmajoriteten och att dennas vilja omsider blir lag, äfven om någon appell till väljarne dessförinnan måste ske — nej, den representation, inför hvilken ministören ansvarar, ur hvilken ministrarne väljas, hvars vilja slutligen blir ag, skall vara just så sammansatt som det nyliberala programmet fordrar, såvidt parlamentarismens namn skall bli en sanning. Inför dylika fordringar måste tillochmed Englands styrelseform framstå såsom oparlamentarisk. De nyliberala göra kraf på sin samtids b:undran och erkänsla, derför att de icke på en gång önska utföra alla de otaliga förslag, hvilka innehällas i deras program, utan endast hoppas att småningom vinna målet. För vår del kunna vi icke på denna grund skänka dem någon beundran. Förutsatt att riksförsamlingen, när programmets innehåll föreligger till behandling, icke finnes villig att antaga programmet i klump — och slik förväntan lär våi icke ens centralafdelningen hysa — utan ernar före antagandet egna detsamma någon diskussion, så blir det snart sagdt en fysisk omöjlighet att undangöra alla punkterna på en gång), man må gitva huru stor spänstighet som helst åt sistnämnda uttryck. A2 ——U—p— —c