Göteborgsposten – 6 december 1869, sida 2

Eversleigh på terrassgången utanför det öppna fönstret till hennes mans arbetsrum, och han skyndade till henno. — Urilka äro era planer för denna eftermiddag, min älskade? frågade han. Jag har alutat alla mina göromäl och står till er tjenst för den öfriga delen af dagen. — Godt, då skulle jag helst önska, att ni visade mig några flera natursköna ställen i detta landskap der ni är född. — Ni föreslår detta, emedan ni vet att det behagar mig, lilla skalk; men jag lyder. Skola vi rida eller åka? Eftersom dagen är het, göra vi kanske bäst i att taga vagn, fortfor sir Oswald då Honoria tycktes tveka. Kom nu till frukosten. Jag skall gifva alla nödiga befallningar. De gingo till matsalen, dit Reginald foljde dem. Han hade lyckats undertrycka ella tecken till sinnesrörelse i sitt ansigte; men hans onkels ord genljödo ännu i hans öron. Femhundra pund om året! — han skulle erhålla lumpna femhundra pund, under det hans kusiner — mäån som nu lefde af sitt arbete och voro ovana vid lyx och prakt — skulle hvardera få en inkomst af femtusen pund. Och denna qvinna — denna lågborna, okända varelse utan familj och utan vänner, som ej har haft någon annan rekommendation än sin diaboliska skönhet — hon skulle erhålla en lysande förmögenhet. (Forts.)