Göteborgsposten – 2 december 1869, sida 2

sett så värdig en qvinnas kärlek? Alltsedan den stund då en skyddsengel kastade mig i er väg har jag af er endast sett drag af själsstorhet och godhet. Är det derföre så underligt om min tacksamhet öfvergått till kärlek? — IIonoria, hviskade sir Oswald i det han lutade sig öfver hennes sänkta hufvud och ömt tryckte sina läppar mot hennes panna — Honoria, ni har gjort mig alltför lycklig. Jag kan knappt tro, att denna lycka ej är någon dröm, som snart skall försvinna och lemna mig ensam och tröstlös, gäckad af min egen fantasi. Han ledde IIonoria tillbaka mot boningshuset. Afven i detta ögonblick af lycka fick han ej glömma miss Beaumont, som utan tvifvel borde förvånas öfver IIonorias frånvaro. — Således vill ni öfrergifva hvarje tanke på att bli sångerska, Hororia? sade baroneten under det de sakta vandrade tillbaka. — Jag vill lyda er i allt. — Tack — och då ni lemnar detta hus skall ni lemna det som lady Eversleigh. Miss Beaumont väntade i samtalsrummet och var synbarligen något förundrad öfver långvarigheten af sir Oswalds och Honoria Milfords samtal. — Ni har varit ute och beundrat omgifningarne, kan jag märka, sir Oswald, sade hon graciöst. Det är ej alldeles vanligt här att en besökande gentleman och en pensionär promenera såder tåts-z-täte; men i betraktande af er framskridna ålder få vi väl ej fordra ett så strängt uppfyllande af våra ordningsreglor som vanligt.