Göteborgsposten – 2 december 1869, sida 1

— vill ni gå med mig ut i trädgården? frågade han hastigt; bokallen är cn behaglig promenadplats och — och jag tror att jag bättre der skall kunna säga er hvad Jag önskar, än i detta rum. I alla händelser skall jag vara mindre rädd för att bli afbruten. Honoria reste sig upp för att efterkomma sin välgörares Önskan med det vördnadsfulla sätt, som hon alltid iakttog under sina samtal med honom och de gingo ut på den öppna gräsplanen. På andra sidan gräsplanen låg bokallen och det var dit sir Oswald styrde sina steg. — Honoria, sade han efter en tystnad som räckt temligen länge, om ni visste huru mycket tvifvel — huru mycken tvekan jag erfarit innan jag idag begar mig hit — huru jag ännu frågar mig om jag gjort klokt i att komma eller ej — tror jag att ni skulle hysa medlidande med mig. Men jag är nu här och jag måste tala öppet med er. För längesedan försökte jag tro, att mitt intresse i ert öde endast var menniskokärlekens naturliga impuls eller blott en helt vanlig gärd åt öfverlägsna naturgåfvor. Jag försökte att tro detta och jag handlade med en verldsmans kalla beräknande klokhet, då jag för er stakade ut en bana på hvilken ni borde vinna utmärkelse och satte er i stånd att inträda på denna bana. Jag hade för afsigt att tillbringa det sista året på kontinenten. Jag väntade mig ej få träffa er en enda gång under tolf månader; mon det mäktiga inflytande som beherrskade mig under första timman af vår sammanvaro blef starkare dag för dag. Mot min vilja tänkte jag på er; mot min vilja kom jag åter och återigen hit för att se ert ansigto, för vtt höra ljudet