Göteborgsposten – 2 december 1869, sida 1

0 ————— — ——— Det uppstod en paus innan flickan i drömmande ton svarade: — Jag vet icke. Jag har aldrig bildat mig en föreställning om den stund då jag skulle stå inför en stor folksamling i en operasalong, liksom jag fordom stod på gatan och midtunder stoj och folktr: ingsel sjöng för en hop som brydde sig så litet om att höra på mig. Jag har aldrig tänkr på det — jag älskar musik för musikens egen skull och känner lika stort nöje då jag sjunger ensam på mitt rum som jag skulle känna i det största operahus som någonsin blifvit bygdt. — Och det bifall, den beundran, den dyrkan som er skönhet lika väl som er röst skulle uppväcka — tanken på att afstå från det berusande nöjet deraf bör väl förorsaka er smärta, Honoria? Flickan skakade sorgset på hufvudet. — Ni glömmer hvad jag var då ni tog upp mig från gatan, annars skulle ni svårligen göra mig denna fråga. Jag har uppträdt för publiken — ej för den lysande samlingen i en operasolong, utan för den raglande hop som samlas vid dörren till en krog för att lyssna på en kringvandrande balladsångerska. Jag har äfven sjungit vid kapplöpningar, der de rika och förnäma varit samlade, jag har uppväckt deras beundran. Jag vet hvad det är värdt, sir Oswald. Samme gynnare som. kastar en handfull s!autar, kastar ut en förolämpning med sin gäfva. Sir Oswald betraktade sin protegee under tyst beundran, och det dröjde några minuter innan han fortsatte samtalet.