Göteborgsposten – 29 november 1869, sida 2

eller så omkring. Judarne börja misstänka era papper. Nyheten om er brytning med sir Oswald skall på ett eller annat sätt bli utspridd och hvad skall ai då göra? Kort och biljardspel äro bra i sitt slag; men ni kan ej lefva af dem utan att bli en spelare ex professo och som sådan skalle ni ej ha någon utsigt till Raynham. Nej, min bäste Reginald, att lefva indraget är onda sättet. Ni måste taga afsked, hålla er lugn och bevaka er onkel. — Hvad menar ni med att bevaka honom? frågade mr Eversleigh otåligt. IIans väns råd behagade honom ingalunda. Han satt och lyssnade med dyster min, hufvudet framåtlutadt och ögonen stirrande i elden. Hans vin stod orördt på bordet vid hans sida. — Jag merar att ni måste ha ögonen på honom för att se efter, at: han ej spela: er något fult spratt, svarade läkaren. — Hvilket spratt skulle han kunna svela mig? — Jo, ser ni, när en person blifvit ense med sin arfvinge, kan han vara färdig till hvad som helst. Sir Oswald skulle kunna gå och gifta sig. — Gifta sig! vid femtio års ålder? — Ja. Man har exempel på att femtio års karlar blifvit lika ursinnigt kära som någon af era hjeltar vid tjugutvå, tjugotro års ålder. Sir Oswald skulle vara ett lysande parti och det finnes en hel mängd sköna och högattade qvinnor som skulle vara glada att få heta lady Eversleigh. Lyd mitt råd, Reginald, och haf ögonen på baroneten. (Forts.)