Göteborgsposten – 29 november 1869, sida 1

— —2ece—— —777AOqleei den mark, hvarest för tjugosju år sedan väldiga cedrar kostade sina mörka skuggor öfver den rika gräsmattan. Honoria Milford blef hänryckt öfver naturskönheten af hennes nya hem. Denna ståtliga byggnad omgifven af gamla lummiga träd, denna yppiga gräsmatta, dessa väl vårdade blomstorrabatter måste ha förekommit äfven dem som voro vaua vid vackra boningar ovanligt sköna. Med hsilken beundran måste de ej då ha betraktats af gatsångerskan, som för en vecka sedan ville uppsöka ett tomt skjul för att få hvila öfver natten. Hon blickade jå sin välgörare med ögon som skymdes af tårar. . — Om jag vore er dotter, skulle ni ej ha valt en bättre plats än denna, sade hon. — Om ni vore min dotter, så tviflar jag på att jag skulle känna ett så djupt intresse för ert öde som jag nu känner, svarade sir Oswald Ivgnt. Miss Beaumont, den äldre, mottog sin pensionär med ceremoniös artighet. IIon betraktade flickan med den skurpt forskande blick som blir vanlig hos lärarinnan i en skola; men den allvarsammaste granskning skulle cj hos IIonoria Milford kunnat upptäcka något obehagligt eller austötligt. — Den unga damen är förtjusande, sade miss Beaumont i förtroende då baroneten tog afsked, hvar och en skulle kunna gissa till att hon är en Eversleigh. Ion är så elegant, så aristokratisk till sitt utseende och sitt sätt. Ah, sir Oswald, det gamla adliga blodet förnekar sig ej.