Göteborgsposten – 29 november 1869, sida 1

——— 1 ——— — underordnads sätt. Innan hon lemnade biblioteket betraktade hon böckerna, bronzstatyerna, målningarne med beun drande blickar. Aldrig förr hade hon sett ett så råäktigt rum, och hon egde denna kärlek för konstsaker som är ett kännetecken på alla förfinade och rikt utrustade naturer. Baroneten lät sin pujill taga vlats vid ena sidan al bordet och satte sig sjelf midt emot henne. Ingen betjent passade upp dem. Sir Oswald försedde sjelf sin gäst med hvad som behöfdes. Han lade för henne af rätterna, han tylide hennes glas med sällsynta viner; men hon åt blott obetydligt och kunde ej dricka något. Nyheten af hennes nuvarande stillning utofvade en alltför u prörande inverkan på henne. Under hela måltiden gjorde baroncten ej några frågor. Han talade som om de varit länge bekanta med hvarandra och förklarade för henne förtjensterna hos de olika tafior och statyer som hon beundrade, nöjd att fi ma det hennes intelligens alltid stod å samma nivå med buns egen. — Hon är en underbar ficka, tänkte han, en ovärderlig perla hittad i gyttjan. Efter frukosten ringde sir Oswald efter sitt åkdon och kort derefter var Honoria Miltord på väg till sitt nya hem. Det ställe som beboddes af misserna Beanmont kallades Boklunden. Det ver ett gammalt herresäte med en omgifning, som man sällan träffar på inom ett par mils omkrets från hufvudstaden. Nu skulle man fäfängt söka efter denna vackra plats. Små otrefliga gator betäcka nu