Göteborgsposten – 27 november 1869, sida 2

min spegel och att jag nyss för första gången såg mig sjelt i edra ord. — Goda flicka, låt mig bli er spegel för hela lifvet! Blif min hustru och det skall bli mitt lifs uppgift att göra er så lycklig, som det står i min förmåga. Jag är välmående och jag är viss om att ni aldrig skall behöfva sakna någonting. Jag tänkte på mina föralurar, för hvilka mitt giftermål skulle bli en stor lättnad och en stor glädje. — Skall er egenkärlek kunna smälta, att jag aldrig kan få veta hur min make ser ut? — Deröfver skall jag snart trösta mig. Naturen har behandlat mig styfmoderligt, både hvad ansigte och figur beträffar ; dessutom är jag starkt koppärrig — ni ser sålunda sjelf att jag genom att gifta mig med en blind handlar af lutter egenkärlek. Jag räckte honom min hand. — Det är någonting som säger mig, att ni är god och uppriktig; tag mig nu sådan jag är och er kärlek skall bli ljuspunkten i min mörka tillvaro. Har jag handlat rätt eller orätt? Jag vet det icke, goda Anna; jag vet endast att jag gjort det för mina föräldrars skull och är viss om att den Högste nog skall styra allt till det bästa. Femte Brefvet. Tack för brefvet och valönskningarne! Ja, jag har nu varit gift i två månader och jag är den lyckligaste hustru på jorden! Min man och jag älska hvarandra, mina föräldrar äro befriade från alla sina bekymmer och bo hos oss; jag saknar icke längre min syn, Edmond ser för oss begge. På bröllopsdagen måste han i sin egenskap af spegel säga mig om orangeblommorna sutto rätt på hufvudet och om min ä ig — en spegel af det finaste veneicke gjort bättre tjenst.