Göteborgsposten – 24 november 1869, sida 1

men som nu med afsky skulle vända sig bort ifrån mig? Ni vet utt jag ej kan ätervända. Ni lemnar mig i denna stora stad, så främmande och okänd för mig, och ni bryr er ej om att göra er nägra frågor rörande det öde som väntar mig, Skall jag säga er hvad jag ämnar göra, Reginald? Ni, som en gång var en så öm och passionerad älskare, ni, som jag sett knöböja vid mina fötter, så obetydlig och fattig jag än var — ni bör få veta er öfvergifna älskarinnas öde, det är ej mer än rätt och billigt. När jag slutat detta bref skall det vara mörkt — skymningens skuggor har redan börjat smyga sig in i rummet och jag ser knappt att skrifva. Jag skall sakta smyga mig ut ur huset och leta mig fram till denna flod som jag fordom så ofta öfverfarit sittande vid er sida i ett präktigt åäkdon. Då jag hunnit bron skola, i skydd af det vänliga mörkret, mina sorger kunna slutas; jag skall ej längre vara en börda för er och ej eos kosta er den tiopundsnot ni så ädelmodigt lemnade för min räkning och som jag skall innesluta i detta bref. Förlåt mig om det finues någon bitterhet i mitt hjerta. Jag försöker att förlåta er — ja, jag förlåter er! Må den barmhertige Guden förlata mina synder, liksom jag förlåter er för att ni öfvergifvit mig! U. G. Det uppstod cu paus efter uppläsandet af detta bref — en tystnad som mr kversleigh ej försökte bryta. — Det andra bretvet behöfver jag knappt uppläsa för er, sade baroneten; det är från en ung man som ni roade er med att keskydda för ungefär ett är tillbaka —