Göteborgsposten – 23 november 1869, sida 2

11HK1I1UIIIIUOI. Alldenstund vi förut i korthet biografiskt tecknat nägra af de uppställda kandidaterna, torde det måhända intressera läsaren att erinras om, hvilken ställning Carnot intager. Han är ej någon republikan af gårdagen, ej heller från i förgår, ej ens från 20 år. Hans amma vaggade honom vid Marseljäsens toner, han hade till leksak en kokard. Han var ej allenast sin fars son; han var hans lärjunge, hans vän, hans kamrat i landsflykten. Demokratiens sinnelag har gått i arf på honom. Carnot är nu 60 år gammal. Vid 13 års ålder bad han sin far, som då landsförvisats af bourbonerna, att få åtfölja honom i landsflykten. Fadren gick in derpå, hvarefter de båda begåfvo sig till Warschau, der Carnot d. ä. blef föremål för ett slags national hyllning. Under ett år åtnjöto de båda landsförvista Polens gästfrihet. Detta var dock för mycket för Ryssland. Oroad i sitt lugn af v. konungen Constantin tog den gamle konventsledamoten afsked af Warschaus patrioter och begaf sig till Magdeburg, der han under sina återstående sju år lefde i ensamhet med sin son, åt hvars uppfostran han egnade sig welt och hållet, i det han förnämligast undervisade honom i historia och politisk ekonomi. År 1823 dog Carnot d. ä., och hans son Hippolyte återvände till Frankrike, fullt besluten att följa sin fars fotspår. Han egnade sig törst åt lagstudiet, som han dock snart öfvergaf för politiken och filosofien samt lät sig ockas af saint-simonismens läror, ehuru han var nog förståndig att icke begifva sig till klostret Mönilmontant, för att der laga kotleter. Carnot ingick sedan i en mängd sällskaper eller föreningar, hvilka allas syftemål voro riktade på folkets höjande i andligt och kroppsligt hänseende. 1830 års revolution utbrast, och Carnot deltog tappert i densamma. Man ville göra honom till offentlig personlighet, men han föredrog att egna sig åt sina studier, tills han år 1839 blef deputerad, hvilket han förblef till 1852. År 1848 var han undervisningsminister från d. 24 Febr. till d. 5 Juli. Äfven som sådan förblef han de principer trogen, som han alltjemt hyllat, och fordrade kostnadsfri, obligatorisk, konfessionslös solkundervisning. Han ville grunda en krafvig och national uppfostran samt införa vapenöfningar i skolorna. Men statskuppen kom och Frankrike måste se denna framtidside öfvertagas af andra. Efter statskuppen organiserade Carnot och ställde sig i spetsen för en motståndskomite, ilade genom förstäderna och sökte att med sin