Göteborgsposten – 23 november 1869, sida 1

Nya Teatern. Vi tro knappast, att hittills under denna sejour något dramatiskt stycke gifvits med den framgång, som i går afton Shakspeares komedi Myckot väsen för ingenting. Anseende det för vår pligt att åt ett så förträffligt spel egna det närmare omnämnande det förtjenar, inskränka vi oss nu till att blott omnämna att, styckets gnistrande fyrverkeri af qvickheter oemotståndligt framlockade den muntraste stämning. Ehuru nästan alla de uppträdande vora förtjenta af erkännande för den omsorg och pietet, hvarmed de instuderat sina roller, tro vi oss dock böra särskilt framhålla mill Åbergs (Beatrice) och hr Wagners (Benedict) verkligen charmanta återgifvande af de karakterer, de hade att framställa. Flera inropningar blefvo dem ock ull del. — Styckets uppsättning var i dekorativt hänseende särdeles väl anorduad, kort ligen, åskådarne hade en verkligt niutningsrik afton, endast störd af anblicken af en tom törsta rad och åhörandet af en jemmerlig frunummerskor, som vi antaga blir till attonens representation helt enkelt struken. Med undantag af nämnda rad, var salongen talrikt besatt. Funnet lik. I går på t. m. uppdrogs ur Vallgrafven en död mansperson, hvilken befanns ha varit skomakeriarbetaren Anders Johansson Malm, Han hade i Sondags afton varit synlig å ett värdshus och antagligen på hemvägen derifrån i mörkret sallit i vattnet och, då ingen hjelp funnits till hands, omkommit. Norges nyliberala. Då de svenska nyliberalas första broschyr, i hvilken uttalades detta partis önskningar och förhoppningar, utkom, erfor man att detsamma ansåg frågan om konungamaktens indragande vara en blott udsfråga, hvilken det, enligt den deduktion som gjordes i broschyrens slut, måste anse snart skola eller åtminstone kunna lösas. Partiet eller eliquen har sedan dess dragit in litet på programmet, för att göra det mera praktiskt, och en af dess banerförare i Skäue, den naive Öresundsposten, har till och med öppet förklarat, aw de nyliberala ej äro nägra republikanska flåbusar, utan blott vilja en sannt demokratisk utveckling af vår förfaltning. I viss mån pikant är emellertid att erfara, hurusom anföraren för det norska species af nyliberala, hr Jaabeck, i sin organ Folketidende hungjort sitt partis program och till dess många punkter, till hvilka vi wrde återkomma, fogat satsen om konungamaktens afskaffaade, såsom det mål hvartill man bör sträfva genom tåligt arbete och lagligamedel. Denna plan motiveras på följande karakteristiska sätt: Man har visserligen med skäl klagat öfver, att embetsmännen ha litet att göra och mycket att förtjena; men besyn nerligt nog har man ännu icke, så vidt jag vet, klagat öfver de embetsmän, eller, för att tala i enkelt tal, den embetsman, som detta klagomål kunde mest gälla, eftersom han har minst att göra af dem alla och förtjenar mest. Jag menar naturligtvis ett rikes högste man, konungen. — Det är desto mera skäl att klaga öfver, att konungen skall kosta landet så mycket, som det icke är genom sin egen duglighet en konung uppstiger till den höga plats, han intager ... Alldenstund hvilken Daase unkkel som helst kan vara konung, kan det naturligtvis ej heller vara så synnerligon svårt att vara konung. Det är det ej heller. En embetsman måste arbeta, det beböfver ej en konung(!); ty hvartill tjena ministrarne eller statsråden, om icke att arbeta för honom. Det ir således en mycket angenäm ställning att vara konung. Men detta kan vara angenämt nog för honom, ehuru det är besynnerligt för