Göteborgsposten – 23 november 1869, sida 1

från lärarne i Eton och prosessorerna i Oxford, bedrog sir Oswald sig sjelf med den tron att det var helt naturligt för en liflig yngling att vara lättjefull och att lättja i ungdomen ofta var bevis på snille. Men icke ens kärlekens moraliska blindhet kan vara i evighet. Den dag kom då baroneten vaknade upp till den vissheten att hans döde broders ende son var ovärdig hans tillgifvenhet. Den unge mannen gick in i armåen. Hans onkel köpte för honom en fullmakt i ett högadeligt kavalleriregemente och han började sin militära bana under de mest lysande utsigter. Men alltifrån den dag Reginald gått igenom den militära kursen, i hvilken han hållits någorlunda inom skacklorna, hade sir Oswald varit utsatt för beständiga utbetalningar tillfölje af hans slöseri och hade slutligen lidit djupt och bittert genom den upptäckt han nyligen gjort att hans brorson var en usling. I vanliga fall var sir Oswald Jingalunda en tålmodig man, men han hade visit en utomordentlig långmodighet i allt hvad som rörde hans brorson. Timman hade nu kommit då han icke längre kunde visa sig öfverscende. Hon hade skrifvit till Reginald och kallat honom till ett samtal klockan tre denna dag. Tanken på detta samtal var ytterst pinsam för honom, ty han hade beslutat att detta skulle bli det sista emellan honom och Reginald Eversleigh. I denna sak hade han ingalunda förhastat sig, ty det hade varit outsägligt nedslående för honom att beslita sig för ett steg, hvilket skulle för alltid skilja honom från den unge mannen,