Göteborgsposten – 22 november 1869, sida 2

utan kejsaren i Kina, som angreps. Ingenting kunde rubba honom från bans en gång sattade beslut om att låta pressen föra det mest fria språk. Detta ständigt högre skrikande utan svar, detta allt starkare stoj utan motstånd uttömde till slut sig sjelft. Om man kunnat få till stånd allt detta drama med åtal, försvar, dom, straff, då skulle man kanske kunnat fängsla intresset och fått det till att stiga; men fransmännen ha alltför dramatiskt sinne, för att icke tröttas af monologer. Man började att finna de oförsonligas monologer tråkiga, och det — tråkiga dödar i Paris. Spelet var förloradt; den ena medlemmen efter den andra drog sig tillbaka från det heroiska beslutet, och till och med den svek, som högtidligt förklarat, att om han också skulle ensam utföra hjeltedådet, så skulle det likväl utföras. Det förefaller oss vara ett för Frankrike gynnsamt tecken, att de oförsonligas sträfvanden åtminstone i afseende på oa punkt dödat sig sjelfva och sjunkit ned till intet. Då man erinrar sig, hvilket deltagande och hvilken rörelse underrättelsen om Rocheforts korta arrestering framkallade, så skall man kunna förstå, att det är omöjligt att beräkna, hvad verkan ett motsatt handlingssätt å regeringens sida skulle haft. Om oppositionen lätit det komma från talesätt till handgripligheter, skulle väl kejsaren utan tvitvel låtit dem erfara, att han ännu mäktade kufva ett uppror. Det ligger någonting så stort i den franska regeringens konseqvent genomförda politik, att man alldeles icke har något skäl att antaga det franske kejsarens själskrafter ej skulle vara fullkomligt oförsvagade. Man kan icke annat än glädja sig öfver, att den politiska kampen förflyttas från gatan till lagstiftande församlingen. Att de oförsonliga icke hysa någon förväntan om att få sina planer der beträmjade, det framgår af de sträfvanden, som man börjar göra, för att få den lagstiftande församlingen framställd såsom ett osannt uttryck för den allmänna meningen, emedan den valts under det personliga regementets inflytande, och för att framhålla nödvändigheten af en upplösning och af nya val. Man befinner sig så väl i valrörelsernas tummel att man vida föredrager detta framför ordnade parlamentariska förhandlingar och en fredlig utvecklings resultater. Man kan hysa det hopp, att äfven dessa försök skola bli gåckade och att det skall lyckas kejsaren, att då den politiska ställningen ligger klar, finna en ministeör, som åtnjuter förtroende både af honom och den lagstiftande kårens flertal. En sådan ministör har kejsaren utan tvifvel länge sökt, ehuru han ej kunnat bringa den till stånd. Med den närvarande ministören, som i och för sig är temligen heterogen, kan kejsaren ej bli fullt enig. Också uppstå ständigt nya rykten om ministerkriser, hvilka äfvenledes ständigt vederläggas, men för att på nytt dyka upp igen. Dessa rykten tyckas nu ha fått ökad fasthet, i det att nästan alla parisertidningar samstämmande omtala desamma och särskilt nämna, att Ollivier skall bilda den nya ministeren. Kejsaren skulle således ha insett, att ban måste möta den om några dagar sammanträdande lagstiftande kåren med en annan minister än den närvarande, för att icke genast utsätta sig och denna för ett misstroendevotum. Betecknande är, att Ollivier, chefen för mellan-eller tierspartiet, nämnes. såsom den, hvilken skulle föra den nya ministören an. Det angifver, att detta mellanparti ensamt kan räkna på att för framtiden så behålla terrängen inom lagstiftande kåren och att således den fordna slafviska majoriteten är sprängd, för alltid sprängd. En minister Ollivier är också den enda, som kan med någon utsigt till framgång möta den nu eniga venstern med Jules Favre i spetsen, hvilken obestridligen är republikansk och vill störta kejsardömet, ehuru ej ännu eller med sådan vild tanklöshet som de ytterligt radikala. Men det är ock hög tid, att denna minister Ollivier skapas, ty ett förlängdt dröjsmål kan alltför lätt ge anledning till nytt oväsen hvilket transka regeringen måste söka att förekomma, om hon skall kunna utveckla någon kraftig politik utåt, der påfvefrågan, orientaliska och nordslesvigska frågan stå på dagordningen. Till hvilken ytterlighet den radikala pressen ansett sig kunnat gå, visar ÅRåforme!, som säger: Kejsarinnan, som af österlandets under ej låter sig förhindras från att läsa Figaro, har till sin upphöjde gemål uttalat den önskan att få se det fängelse bibehållet,