Göteborgsposten – 22 november 1869, sida 2

Fran Utlandet. Den forne danske konseljpresidenten biskop Monrad, som för några år sedan lemnade sitt fädernesland och begat sig till Nya Seland, men nu återkommit hem, säges då och då i Berlingske Tidende meddela ledande artiklar, försedda med signaturen D—d. En dylik artikel läses i nämnda blads senast hitkomna nummer, hvilken kastar en öfverblick på den politiska ställningen, som förf. anser innebära ökad utsigt till en fredlig utveckling af de inre förhållandena i Europa. Alldenstund förf. innehar den ståndpunkt, att hans omdöme kan anses vara i mera än ett hänseende godt, vilja vi här antöra, hvad han yttrar om Frankrikes ställning, hvilket land fortfarande med magnetisk kraft drager den allmänna uppmärksamheten till sig: -Det går med dynastier som med träd, det är lättare att utrota dem, än att få dem till att växa, och der legitimiteten en gång brutits samt den högsta statsmyndigheten afoch tillsatts af folkviljan, der är det svårt för denna att vänja sig af med att betrakta sig såsom en vid hvarje tid ötver lagarne stående makt. Detta är utan tvifvel en af orsakerna, hvarför det) är så. svårt för Frankrike att komma till ro och hvarföre det kastas som en siderboll till statskupp och från statskupp till revolution, utan att det ännu lyckats att komma till bvila i en lagbunden frihets lugna utvecklivg. Det är derför ytterst intressant att se, hvilken ställning kejsaren intagit till den sista tidens rörelse. Huruvida det vnr riktigt eller oriktigt att under så lång tid uppskjuta den lagstiftande församlingens sammanträde, det är en fråga, som vi ej vilja inlåta oss på att undersöka. Det är tydligt, att förberedandet af omsattande lagstiftningsarbeten måste kräfva tid, och det har måhända äfven ansetts önskvärdt att gifva stämningen litet andrum, för att den skulle kunna klara och stadga sig; under alla omständigheter måste man erkänna, att kejsaren ej kande, sedan dagen tör lagstiftande kårens sammanträdande blifvit bestämd, vika tillbaka för enskilda deputerades hotelse om att infinna sig vid lagsuftande kårens dörr på den dag och det klockslag, som ar dem ansågos vara den i lagen sista bestämda tiden. Mycket märkvärdig är den hållning, som kejsaren intog gentemot den af denna fråga framkallade rörelse. Man gaf pressen den mest oinskränkta yttrandefrihet; det var alldeles som om någon presslag ej existerade i Frankrike. 0ppositionspressen tyckes gerna velat ha en liten förföljelse, för att väcka sympatier. Regeringen tillfredsställde ej denna önskan. Förgatves öfverbjöd det ena bladet det andra i sina ansträngningar efter att nå detta mål Man hånade kejsaren, man anställde cyniska betraktelser öfver hans helsotillstånd, man sparade hvarken kejsarinnan eller prinsen. Kejsaren låtgade som att det icke var han,