Göteborgsposten – 20 november 1869, sida 2

ar ett praktfullt fyrverkeri sitt mångfärgade sken öfver vattenytan. Från Ismaila, som också genom färskvattenskanalen till Suez är förbunden med Nilen, och som inom några år kommer att bli en stor rik och vigtig handelsstad, drager invigningsprocessionen efter en kort natts hvila nästa morgon vidare mot sydost genom nya sandberg, till dess den når de stora saltsjöarne, den gamla Heroopolisbugten. Öfver den breda landtunga, som skiljer dessa ånyo upplifvade sjöar från Timsahsjön, gick der i forntiden en hufvudvag till Orienten, och ännu häntyda namnet Serapeum och en högt liggande hop af ruiner på en mäktig forntidsstad, en af de många, hvars qvarlefvor ligga såsom hvitmenade kämpaben spridda omkring i öknen eller dölja sig under dess yta. Huru många hemligheter gömmer icke det tysta sandhafvet i sitt sköte, hemligheter som kanalen genom att sprida lif i alla riktningar också skall hjelpa till att afslöja? Under dessa vågformiga högar, som sträcka sig rundt om Saltsjöns nordliga strand bort till den mörka skogen af tamarinder der borta, ligger törhända det gamla Heroopolis begrafvet; men ingen vet hvar, och från skepps n ser man ännu blott ut öfver ödsliga sandhögar. Scenen vexlar emellertid, den flytande karavanen lemnar ns lugna vattenyta och drager åter genom ett stråk af höjder, det minnesrika Kaluf-el-Terraba. Här, hvarest det röda hafvet i forntiden gick upp och fyllde saltsjöarne, hafva patriarkerna vandrat; på dess kuster och aflägsna berg har Moses låtit sitt öga hvila, här har han fört sitt folk på kända vägar genom de grunda vattnen, ut ur Egypten, här hafva de stigande vågorna begrafvit hans förföljare. Och här, hvarest milslånga fördjupningar, begränsade af jordvallar, visa sig på afstånd och fängsla de spejande blickarne, löper Faraonernas gamla kanal ännu så tydlig, som om bädden blifvit lagd och vallarne uppförda för 20 icke för 2000 år sedan. På detta ställe, hvarest forntid och nutid räcka hvarandra handen, känner man, om någonstädes, att det gifves ett sammanhang i mensklighetens sträfvan, att det finnes en ande, som lefver, medan slägterna dö, och att det är denne, som har utvalt Lesseps till sitt redskap, denne, som lik en väldig plogbill har rispat den fåra, hvarigenom vattnen strömmar och ryckt två verldsdelar från hvarann för att bana åt framtidsutvecklingen en väg mellan dem. Denna känsla får likasom sin stadfästelse af det skådespel, som, länge väntadt och likväl öfverraskande, nu visar sig för de främmande och säger dem att de närma sig sitt mål. Öfver den grågula sandytan, som glimrar i solen, höJer Ghebel-Attaka sin skönt formade höjdrygg i fjerran. Som en långsträckt, violett sky med rosenstrimmor tecknar Suezberget sig till höger emot horisonten, och midt för, klart skönjbar i den genomskinliga luften, lyser det röda hafvets blåaktiga silfverstrimma de resande till mötes och helsar dem välkomna. Ännu några svängningar af hjulet och -lAigle kan i spetsen för eskadern löpa ut i den lugna bugten, hvarest kanalen har sin mynning, och hvarest skepp från Indien och Kina hafva samlat sig för att mottaga den europeiska flottan och dess gerrika ledare, verldsomseglaren Ferdinand Lesseps. För sista gången höres kanonernas dunder rulla öfver hafsytan och förkunnar att målet är hunnet, Suezkanalen invigd, den nya verldsvägen öppnad för nationernas samfärdsel. Derpå blir det åter tyst, solen går ned i ökenhafvet, dagens fest är till inda och aflöses af nattens hvila. Men öfver det utförda jätteverket gå stjernorna upp, desamma som lyste för Faraonerne, och med strålande bildskrift synas de vilja säga: Vi ha sett verldstanken födas och vakat öfver dess slummer, vi helsa dess fullbordan och inviga dess framtid. Såvidt man af underrättelserna från Fran krike kan sluta, hälla de radikala ännu fast vid sina fyra förut uppställda valkandidater; Rochefort, Ledru-Rollin, Barbes och Pyat, samt vid förnekelsen af eds afläggande såsom vilkor för valet. Dock ha deras aktier börjat starkt sjunka. Ledru-Rollin har tillsändt hufvudredaktören af Råveil en skrifvelse, hvari han säger sig ba vägrat följa Rochefort till Paris före valen, derför att han velat bedraga polisen, som annars skulle arresterat honom, då ett upplopp lätt kunnat följa, med blodsutgjutelse som han ville förekomma. Mot de radikalas kandidater har den liberala venstern som består af 27 medlemmar och hvilken utfärdat sitt här nedan återgifna manifest, uppställt följande 4 motkandi dater: Carnot, Cremieux, Brissen och Arago. Mellan dessa och de 4 förstnämnda kommer kampen att stå i morgon, alldenstund andra nämnda kandidater neppeligen ha någon utsigt till att lyckas. Den liborala vensterns uppträdande med sitt manifest har utöfvat en gynsam verkan på valen. Manifestet betecknar de interpelationer och reformförslag, med hvilka ven stern tänker inkomma till lagstiftande kåren, samt säger: Venstern vill landets regering genom landet sjelft för och genom friheten: dessa ord antyda ena oundviklig omgestaltning, och nödvändigheten af denna omgestaltning gör sig med hvarje dag mera gällande inom det allmänna medvetandet, genom diskussionens frihet, genom händelsernas och sanningens makt. Med dessa vapen tänka de deputerade att segra. De skola blott då tillgripa ar dra, om makten skulle vilja försöka att undertryeka deras röster. — Venstern skall interpellera regeringen rörande uppskofvet med kamrarnes inkallande, angående junicroligheterna samt händelserna i Aubin och Ricamarie. — Vidare begåres afskaflandet at art. 75 i författningen, återställandet af den ko munala triheten, afskaflandat at de depaterades ed före valen, upphäfvandet af militärlagen af 1868, rätt för kamrarne att bestämma öfver krig och fred, afskaffandet af stämpel och borgens ställande för tidniagspressen, samt upprättandet af jury för presstörseelser. Manifestet uttalar sig mot tvängsmandatet och förklarar, att den valprincip (alimänna omröstningen) som består midt under revolurionen, lemnar den enda garantien för ordningen och är ämnad att förändra alla lardets institutioner från grunden till spetsen. Pör att behålla den okränkt, måste man frigöra den såväl från de monarkiska kompromisserna, som från de demokratiska våldsgerningarne. lagga ann Pa 42474