Göteborgsposten – 20 november 1869, sida 2

opbet erkånna det begåägna dådet, hvilket han förut så envist sörnekat. — I följd häraf dömdes Broling, ,för å allmän väg, med krif tillfogad misshandel, hvaraf mindre lyte uppstått, att hållas i fängelse i 6 månader. — KE — Frän Utlandet. Vi fortsätta här danska Dagbladets i går afbrutna förträffliga artikel angående Suezkanalen, i det vi, på det läsaren må lättare sätta sig in i dess stämning, förutskicka den anmärkning att densamma är skrilven för i Onsdags eller samma dag sesttåget började färden genom kanalen från Port Said till Suez: esultaterna af Suezkanalens anläggning kan man på dess invigningsdag icke i sin helhet öfverskåda, ty deras utveckling tillhör framtiden. Men den flygtigaste blick på verldskartan kan säga äfven den ytligaste betraktare att det guldax från forntiden, som Lesseps har funnit, utsätt och bragt till att spira upp, skall, när det en gång skjuter frukt, bära mer än hundradefaldt. En öken har genom kanalen blifvit förvandlad till en bred vattenväg, som ställer tvenne verldsdelar i friare och innerligare förbindelse till hvarandra just derigenom att den löser deras tvungna sammanknytning och rycker mångfaldiga millioner menniskor närmare intill hvarandra. Den europeisktasiatiska ångbåtshandeln skall som en följd af näsets genomskärning, hvilken, för att nämna ett enda exempel, gör afståndet mellan Triest och Bombay nästan 3000 geograf. mil kortare än förr, snart öfvergifva den gamla omvägen kring Cap och söka sig in i det nya spåret. En genomgripande förändring af de bestående handelsförhållandena skall åtminstone kunna bli följden häraf. Städerna vid Medelhafvet få allt efter deras läge ett större eller mindre, men alltid betydligt försprång framför de engelska, holländska och nordtyska stapelstäderna, och förstå de blott att begagna denna fördel, skall en ny blomstringsperiod kunna uppstå för dem, och en ansenlig del af den handel, som nu är i Liverpools, Amsterdams och Hamburgs händer bör tillflyta Odessa, Triest, Brindisi, Genua, Marseille och andra handelsplatser. För Egypten sjelf är kanalen en lifskälla, som öppnar för detta land utsigten till en stor framtid. Den har satt det i omedelbar förbindelse med Röda hafvets kuster dit karavanerna hittills måste bana sig en besvärlig väg genom ödsliga bergstrakter, den har allaredan skänkt detsamma två verldshamnar och den skall med tiden göra öcknen fruktbar och förkunna uppståndelsens evangelium för de hänsomnade städer, som ligga begrafna under sanden. Intet under att Egyptens energiske, vidtskådande vicekonung, Ismail I, som från första början visat sig fatta betydelsen af det stora företaget, också beslutade att fira dess fulländande på ett ovanligt sätt, icke blott högtidligt såsom en verldshändelse, utan med glans och glädje som hans eget rikes uppståndelsefest. Med enisanning furstlig frikostighet har han sändt inbjudning till festen utöfver halfva verlden. och många hundrade representanter från alla civiliserade nationer, frän kejsaren och kungen ned till den okände arbetaren i andens tjenst, äro i detta ögonblick hans hedrade gäster, deltagare i det triumftåg. som i dag sätter sig i rörelse till röda hafvet och som vi andre åtminstone kunna följa med tanken. I Port Said, den nyskapade hamnen, mellan de två väldiga stenarmar, som kanalen skyddande räcker ut emot de kommande, ligger en talrik flotta, smyckad med många länders flaggor, bland hvilka Nordens icke heller saknas. På främsta skeppet vajar trikoloren vid sidan af halfmånen, och i bakstammen står dagens hjelte, triumfatorn Lesseps emellan sina högsinnade beskyddare, Khediven Ismail, och sitt fosterlands drottning, kejsarinnan Eugenie. Rundt kring dem är samlad en lysande stab af furstar och dignitärer, som, hvilken rang de än må intaga i den öfriga delen af verlden och på årets öfriga dagar, på detta ställe och på denna dag blott visa sig för tanken som ett bakom stående följe. Klockan åtta ljuder signalskottet, och under mångtaliga kanoners dunder glider det stolta franska örlogsskeppet PAigle i spetsen för den stora karavanen från hamnen in i kanalen. På ömse sidor utbreder Mensdeh Laganen sin jemna, lugna vattenspegel, öfver hvilken kanalens fåror teckna sig som två långa, mörka linier, hvilka synas löpa samman i sjerran. Snart försvinner för blicken den smala landtunga, som bär Port Saids hvita hus, hvilka, ännu blott få till antalet, en gång skola utvidga sig till ett egyptiskt Venedig, och tåget närmar ; fastlandet. För ögat visar sig till höger en gränslös slätt, ett guldfärgadt sandhaf med mäktiga stelnade böljor, hvars konturer bestrålas af den glimmande solen och darrande förtona långt borta i en bländande, lägande ljusskiftnin Det är öknen, det är den motståndare. Lesseps har kämpat med och underkufvat. Liksom hvilande efter striden, sträcker den besegrade tienden sina ofantliga lemmar i solen, och blott de uppkastade sandhopar, som på begge sidor innesluta kanalen, visa hvarest kampen stått och huru häftig den varit. Långsamt glider tåget fram genom det jemna landet; åter visa sig några byggnader, det är en hänsomnad stad, som är i färd med att vakna, Det är Kantara eller bron, som i forntiden hade en half million innevånare, men som redan för tvåtusen år sedan försvann från jordens yta. Öfver denna bro gingo sordom karavanerne från Thebe, staden med de hundrade portarne, förande guld och silfver, myrrha och elfenben till det då för tiden mäktiga Syrien. Ännu följer Karavanvägen, nu blott en stig genom sanden, det gamla spåret, och långs med kanalens vestliga kant har en skara lägrat sig, i väntan på att bli förd öfver. Män, qvinnor och barn i pittoreska drägter hvila på branten mellan lastade kameler och åsnor, alla betäckta med ett gråaktigt dammlager, som vittnar om den långa väg, de hafva lagt tillrygga. Till sin förvåning upptäcka de att kamelen icke är öknens enda skepp, och de följa det framglidande tåget med ögat, till dess den sista seglaren försvunnit. Hädanefter har angflottan på sin väg genom Ballahsjöarne inga andra åskådare än pelikaner och flamingos, innan den hinner El Gisres mäktiga sandbankar. Här, hvarest landet stiger och kanalen liknar en djup milslång remna, utåt hvars ljusa botten den mörka skeppsormen slingrar sig, här har Lesseps haft ofantliga hinder att öfvervinna och med ättigad stolhet kan han under förbiseglingen visa hän på de väldiga sluttande sandberg han tvungit till att höja sig och till att blifva liggande. Med oerhörda ansträngningar har kanalen blifvit utgräfd i den flyktiga beständigt tillbakavikande sanden, En arme på 20,000 Fellahs har angripit denna punkt; i den brännande solen lika väl som om natten vid fackelsken hafva de burit sanden i ämbar uppåt de höga branterne, tills dess grafven blef så djup att den kunde upptaga vatten och de flytande maskinerna kunde komma till att arbeta. Nu har arbetarekåren försvunnit och både de lefvande och döda krafterna hvila efter fulländad gerning. Uppe på jordvallen. hvarest en hvit moskee redan har höjt sig såsom ett förebud till den kommande staden, står en grupp af kopparfärgade Fellahs och ser ned i dalen nå det lsamma Adesnel doa hafva varit mod