Göteborgsposten – 18 november 1869, sida 2

Mr Milsom öppnade dörren och sköt sin gäst in i den byggnad som lättroget folks vidskepelse låtit honom få för ingenting. Den ficka Jernam sett på värdshuset i Wapping satt vid kaminen der en matt brasa flammade. Hon hade sutit i tyst och orörlig förbidan med händerna liggande korslagda öfver knäna och ögonen stirrande i elden; men hon blickade upp då de två männen intradde. Hon välkomnade ej sin fer med någon slags yttring af kärlek; hon blickade på honom med en egendomlig undrande blick, och med ett oroligt uttryck vände hon blicken från honom till hans följeslagare. Dennis Wayman kom in straxt derefter och då flickan kände igen honom fick hennes ansigte ett hastigt uttryck af fruktan, hvilket dock försvanu innun sjömann n blifvit det varse. — Hör på, Jenny, sade Milsom, jag har fört Wayman och en vän till honom hit för att supera. Hvad kan du gifra oss till bästa? Det finnes ett stycke kallt kött, det vet jag, och dessutom bröd och ost; kaptenen här har medtagit vin, så att vi äro temligen väl försedda med hvad vi behöfva. Se upp, flicka! Jag tror du är vid ditt daliga lynne i afton, men det vet du inverkar ej på mig. Kapten, tillade mannen skrattande, om ni någonsin gifter er med en vacker qvinna, så gör er förvissad om att hon ej är försedd med ett dåligt lynne, ty ni skall finna som regel att ju vackrare en qvinna är desto mera djefvulstyg bär hon inombords. Nå, Jenny, fram med supsn utan invänningar.