Göteborgsposten – 17 november 1869, sida 2

FB SANTI Från Utlandet an andet. Förhållandena i Paris taga nästan ute slutande uppmärksamheten i anspråk, och de utländska tidningarne äro bufvudsakligen upp: tagna med beskrifningar öfver saker och ting i denna verldsstad. Ledru-Rollins vägran att komma till Paris har öfverkorsat en stor plan, : o . hvilken gick derpå ut, att Ledru-Rollin skulle vid sin ankomst till Paris bli häktad, emedan han ej befinner sig bland de amnesterade, att han derpå skulle enstämmigt bli vald och befrias genom en folkrörelse. Denna folkrörelse, det var i den man spekulerade. Man ville ha ej mindre än en ny blodig revolution. Men Ledru-Rollin har vänner i Paris, hvilka varnat honom för denna intrig, lika infernalisk mot mannen sjelf, som mot kejsardömet. Den usla planen bemlighölls för äfven så radikala min som hufvudredaktören i Råveilr, Delescheze, och advokaten Plocquet, emedan man betarade att de skulle afråda Ledru-Rollin trån alt bege sig till Paris utan mandat på fickan. Och deri hade man rätt. Då nämnda män fingo väderkorn om saken, skyndade de genast att varna Ledru-Rollin från att gå i den utlagda sraran. Det är på den grunden, han afböjt den försåtligt föreslagna resan till Paris. I hans ställe har Louis Blaac verkligen lofvat att komma till Paris, der han vill öfvertaga kandidaturen; men Blanc är numera en moget bepröfvad och förståndig karl, som väl ej skall gå in på att framkalla några ytterligheter. Emellertid må vi gentemot de radikala gatuhjeltarnes agitationer sätta Ernest Renans objektivt klara och lugna utredning at förhållandena, i det vi här meddela slutet af hans artikel af hvilken början varit i detta blad synlig: Hvad befolkningen i de franska provinserna egentligen vill, det kan ej vara något tvifvel underkastadt. Den är liberal, men icke revolutionär, konstitutionel, men ej republikansk; den begär kontroll öfver statsmakten, men icke dess förstörande; den vill ha det personliga regementet, men icke dynastien upphäfd. Om regeringen för 8 månader sedan tagit sitt parti, öppet och fritt dragit ett streck öfver alla officiela kandidaturer, uppgifvit den konstlade indelningen af valkretsarne och låtit valen försiggå utan något slags påverkan, så skulle kammaren utan tvifvel hafva sammansatts af personer, som hylla dessa grundsatser. Det skall en gång i framtiden vara svårt att förstå, att kejsar Napoleon III icke sjelf önskat att låta folket deltaga i ansvaret för en gåtfull framtid. I provinserna tager man valen vida allvarsammare än i Paris. Provinserna känna endast hvart sjette år, då en valperiod är slut, till ett politiskt lif och tillägga derför valen en betydelse, som de icke ha i det lättrörliga och lättsinniga Paris. Hufvudstaden, som en gång vill ha radikala protester, ser i valen ej en uppmaning till att välja allvarliga och kloka delegerade, utan till ironiska meningsyttringar. Provinserna fatta ej dessa finesser; de vilja ha verkliga ombud och fasthålla dervid. Skulle en kammare, som valts utan regeringens inverkan och inblandning, blifvit farlig för dynastien ? Skulle den radikala oppositionen blifv nnerligt stark i kammaren? Man har allt skäl att tvissa derpå. I de flesta fall har valet af en oförsonligeller fientligt sinnad kandidat endast varit medlet I att protestera mot de officiela kandidaterna. Demokraterna ha en bättre organisation, än de andra pari tierna, och ha en del fanatism till sitt förfogande: N af denna anledning följa de liberala med strör : men och adoptera motsträfvigt den radikala kandidaten. I Det är för öfrigt en mycket utbredd villfarels att det radikala partiet befrämjar den liberala utvecklingen; det är tvärtom genom den fruktan, som det ingifver, och de förtrycksåtgärder, till hvilka det utmanar regeringen, snarare ett hinder för friheten. kn annan farlig villfarelse ligger dold i den mycket utbredda satsen, att den allmänna rösträtten endast har kraft och giltighet i samma mån, som omröstningens resultat är nytt och ungt. Man hör ofta personer yttra: Den generation, om antagit den eller den omröstningen, håller på ut dö ut; omröstningen har förlorat sin giltighet och näste förnyas. Detta är Just motsatsen till medelidlens grundsats: sju äldre paktum, desto fastaro och giltigare är dete. Både Statsprinciper och den ligiösa principen förutsätta öfverenskommelser, sbherocnde af individernas vilja, fördrag, som gå i ut från far till son. Åekar man folket rätt att annan och bestämma något för en längre framtid, så