Göteborgsposten – 17 november 1869, sida 1

———— —2—77 — Trots alla olikheter i karakteren hade deras kärlek för hvarandra hvarken undergått förändring eller förminskning och då Valentia Jernam denna dag vandrade allena på den lilla lugna gångstigen, skymde tårarne hans ögon då han erinrade sig huru ofta han trampat den i gamla tider med sin lille broder i sina armar. — Jag skall återse hans kära ansigte den femte, tänkte han. Gud välsigue honom, Hans gamla faster bodde i en stuga nära ingången till byn. Hon hade det beqvämt och bra nu, tack vare de båda köpmanskaptenerna; men hon hade varit mycket fattig i deras barndomsdagar och hade blott kunnat göra föga för de öfvergisna gossarne. Hon hade likväl gifvit dem tak öfver hufvudet då de fruktade för att komma hem till sin fader och hade mycket ofta med dem delat sin tarfliga kost. Mrs Jernam, såsom hon af grannurne kallades med anledning af hennes sextio år satt vid fönstret då hennes i brorson öppnade den lilla porten till trädgården, men hon hade öppnat dörren förrän han hunnit knacka och stod på j tröskeln färdig att omfamna den käre gästen. — Min käre gosse, utropade hon, hvad jag länge har i väntat dig! ; Denna dag förflöt under angenämt samtal mellan tani ten och nevön. Hon var så angelägen att höra hans äfveni tyr och han var så villig att berätta dem. j Kaptenen undfägnades med en förträfflig middag och en butelj vin som han sjelf importerat. Efter middagen ströfvade han omkring i staden, träffade sina gamla vän