Göteborgsposten – 17 november 1869, sida 1

ngI—a—n—kiiii tg hade Valentin trotsat sin fader för att försvara den yngre brodern. Det var derför föga underligt att emellan de båda bröderna skulle uppstå en tillgifvenhet som öfverskred de vanliga gränserna för broderlig kärlek. Valentin hade ersatt både fader och moder för sin broder. Familjen Jernam var ej en vanlig bondeslägt. Fadren hade varit löjtnant vid flottan men hade, efter förtjenst, blifvit afskedad och hade med sin hängifna hustru kommit till Allanbay för att dölja sin nesa. De laster, som förorsakat hans afskedande från flottan hade tillväxt med hvarje år tills familjen sjunkit ned i det lägsta djupet af fattigdom och förnedring, trots hustruns heroiska ansträngningar att utföra en sjunken mans förbättring. Hon hade stridt modigt ända till det sista, och hade dött med krossadt hjerta lemnande de hjelplöse barnen i händerna på en person, hvars natur hade blifvit ytterligt förnedrad och djurisk. Under deras öfvergifna barndom hade de båda rea ö derna varit allt för hvarandra, och så snart som George var gammal nog för att jemte sin broder träda ut i verlden rymde de båda gossarne till sjös och erhöllo sysselsättning ombord på ett litet kofferdifartyg. På hafvet, liksom i land, stod Valentin emellan sin yngre broder och alla tunga och hårda öden. Nen de råa sjömännen voro vänligare än den på dryckenskap begifne fadren varit, och de två gossarne foro temligen väl. Sålunda började de båda brödernas bana. Under alla ödets vexlingar hade de slutit sig fast intill hvarandra.