Göteborgsposten – 16 november 1869, sida 2

gåfve er tillbaka till det huset, så vete Gud allena, hvad de kunde komma att företaga sig. — Vur icke rådd Joice. För det första skall jag icke vara tillbaka förrän klockan trå eftermiddagen den femte. Jag skall då komma från Plymouth med aftondiligensen och taga in på Gyllene Korset liksom en gentleman. Och för det andra smickrar jag mig med att jag är vuxen hvilka landhajar som helst i hela skapelsen. — Nej, det är ni icke, kapten. Ingen hederlig karl är någonsin vuxen en skurk. Jernam och hans följeslagare buro kaptenens kappsäck emellan sig. De ropade nu på en hyrvagn ooh akte till Gyllene Korset genom de kalla gråa gatorna, åt hvilka de tillstängda fönsterluckorna gåfvo ett dystert utseende. Vid diligenskontoret togo de afsked af hvarandra med några vänliga ord på båda sidor, men hela tiden var Joice Harker allvarlig och ängslig. Den sista skymten han såg af sin vän och principal, var då koptenens mörka ansigte tittade ut genom diligensfönstret och kaptenens hand viftade ett hjertligt farvil. — Hvilken god man han är! — hvilken ädel man! tänkte den hopkrumpne lille Joice då han for tillbaka. Men fanns det väl någonsin ett lindebarn så hjelplöst som han då han är i land? — fanns det väl någonsin ett oskyldigt barn som så väl behöfde att ses efter. (Forts Y