Göteborgsposten – 15 november 1869, sida 2

er era pengar och de räcka er en liten papperslapp i stället. Här är qsvitto, säga de. Godt, säger ni och går er väg. Kanske ni känner liksom en smula ånger då ni kommer ut och tänker på att hela er kassa småält tillsammans i denna papperslapp; men som ni har ett lätt hjerta tänker ni ej vidare på saken förrän ni kommer hem från er nästa resa och går i land igen för att begära era penningar tillbaka; i tio fall mot ett finner ni då er vackra bank stängd och intet spår af bokhållarne eller mahognyskranket. Nej, Joice, jag vill ej förlita mig på bankirer. — Jag skulle hellre förlita mig på bankirerna än på folket, här, svarade rådgifvaren tankfullt, — Var ni lugn, Joice! Jag skall ej längre behålla perningarne. George skall möta mig i London senast den femte April, säger han, såvida ej vind och vågor äro mera konträra än de någonsin varit, alltsedan den tid han började göra bekantskap med dem. Som ni vet är han min bankir. George tager penningarne och gör med dem hvad han behagar — sätter in dem här eller der och spekulerar på ena eller andra sättet allt efter sitt eget tycke. Han är den egentligen verksamme delegaren i firman Jerman Brothers. Ni har fått ett godt affärshufvud, Joice, och sådan som ni är äfven George. Han säger mig att vi rikta oss och det är angenämt nog — ehuru jag dock ej tror att mitt hjerta skulle brista ifall vi blefve fattiga. Jag älskar hafvet emedan det är hafvet och jag älskar mitt fartyg för dess egen skull. — Kapten George har rätt, svarade Joice, Jernam